Bara skit och bedrövelse

Efter besöket hos vetten så fick jag inte mycket hopp kan jag ju säga. Sonias spondylos är inte längre aktivt men hennes höfter är mycket sämre.
När jag åkte hem från veterinären så kände jag mej omväxlande för att gråta och skrika som en toka, lägga mej ner över tunnebanespåret och bara dö eller gråtandes hulka ihop under täcket i min säng och tycka jävligt synd om min gris och mej själv.
Gjorde dock inget av det där utan gick ut med Billy på en promenad istället. Och det blev en promenad som hette duga kan jag ju tillägga eftersom jag marcherade på som en arg älg och blängde på lyckliga människor till höger och vänster.
Kände mej barnsigt obstinat och bitter som en gammal kärring. Om min bebis inte får vara lycklig så va fan ska andra få vara det för????!!!!

Har i alla fall bokat tid hos en ortoped på Strömsholm på tisdag då dom ska kolla om Sonia kan vara en kandidat för höftoperation.
Jag pendlar just nu mellan att köpslå med gud (som jag egentligen inte tror på, så varför skulle han hjälpa mej), hoppas intensivt och nästan kissa på mej av rädsla för att dom ska säga nej.
Om det blir en operation så måste Billy flytta till ett nytt jourhem eftersom det blir för jobbigt för både mej, Sonia och honom att han ska bo kvar när Sonia ska gå igenom rehabilitering.
Känner mej skittaskig och inte alls som den djurvän och hundälskare som jag utger mej för att vara. Gillar inte alls tanken på att han ska behöva flytta runt, men jag måste prioritera min älskade Sonia och om möjligt ge henne en chans att få lite längre tid här på jorden.

Även om jag känner mej helt förkrossad och har gråtit så ögonen har svullnat igen så vet jag att jag kommer att utsätta mej för det här igen...och igen. Helt frivilligt också. Det kommer att slita mitt hjärta itu den dag Sonia får somna in, men jag vet ändå att jag kommer att ha flera hundar. Det är värt smärtan när man mister dom för hur skulle ett liv utan hund vara?
Ingen som försöker flirta in sej hos en bara för att få smaka en gammal brödkant, ingen som står och ser sur ut när man vill avsluta promenaden och gå in igen. Ingen blöt nos som kommer smygande upp från täcket för att pussas lite och säga förlåt för att hon vet att hon ska ligga OVANPÅ täcket och inte UNDER.
Nä ett sånt liv vore inte värt att levas så jag kommer alltid att ha hund.

Fick i alla fall en toppen idé idag när vi hade möte hemma hos mej. Vi skulle planera hundjälpens stora Stockholmsträff som går av stapeln den 18 maj.
Johanna som bor på söder med sin hund Daphne var en av dom som kom.
-Åh va söt han är, utbrast hon när Billy utan skam satte sej i hennes knä för en hångelstund.
-Och gud va fint han går i koppel, utan att dra eller nått, fortsatte hon sedan.
Det tändes ju en liten beräknande glimt i mina ögon och jag uppmuntrade skamlöst Billy i sina flirtiga försök att ragga upp henne.
Saken är ju den att jag vet att hon har funderat på att skaffa en till hund. Det slutade med att hon sa att jag kunde väl ringa henne om jag ville att Billy och Daphne skulle träffas. Kan ju säga att jag ska ringa henne redan imorgon.

Så nu får man bara sitta och hålla tummar och tår för att Sonia får sina nya höfter och att Billy kanske inte alls behöver flytta till ett nytt jourhem utan kan komma direkt till sitt nya hem...(hos Johanna)