Min Conrad är fantastisk!

Igår åkte vi ut i spårskogen igen med Helene och Inca. Vädret var underbart och det kändes mer som en vårdag än en vinterdag i november.
Eftersom det gick så dåligt sist vi spårade tänkte jag släpa en leksak i det första spåret och på det sättet göra det enklare för Conrad. Virrig som jag är så glömde jag självklart bort det även om jag gick och bar på leksaken. Var därför beredd på att det inte skulle gå speciellt bra, men min lilla svarta bevisade att jag hade underskattat honom. Han tog upp spåret nästan på en gång men stannade för att smaska i sig lite blåbär. (hade lagt spårbörjan i blåbärsris)
Efter det körde han hela spåret och de gånger han villade bort sig stannade han upp och tittade bak på mig, men körde sedan på igen och hittade spåret självmant. Jag var väldigt glad och stolt men tänkte att det kanske bara var en flax.
Lade ett till spår som jag var tvungen att lägga över en ganska stor stig. Trodde att Conrad med säkerhet skulle tappa bort sig vid stigkorsningen innan spåret fortsatte upp för en slänt, men jag tänkte att om det krisar får jag väl hjälpa till så att han kommer vidare.
Den här gången var han mer laddad och mer fokuserad också. Ner med nosen på en gång och gjorde ett nästintill perfekt spårupptag. Han jobbade mer nosen nere hela tiden och travade på som en liten maskin. Jag var behövde inte hjälpa honom över stigen mer än att hålla tillbaka honom när han gick fel och titta i spårriktningen. Han villad bort sig lite alldeles innan spårslutet men fann det igen utan hjälp från mig och hans min var förtust när han såg leksaken som låg i slutet.
Jag är så stolt över honom! Tydligen var det något som trillade ner efter förra gången när det gick så himla dåligt. Han har bra fart, bra motivation och är fortfarande ganska noggrann.

Det gick inte super bra för Inca och Helene. Inca vet vad hon ska göra men Helene tyckte det kändes som att hon inte riktigt kunde fokusera på spåret. Dom gick mitt och Conrad sista spår efter vi var klara eftersom Helene inte var nöjd med deras 2 spår. Det gick bättre och både kunde vi avsluta dagen med att känna oss nöjda. Hundarna fick kuta runt som galningar och leka både före och efter och det värmer mitt hjärta att se hur fint dom leker och hur säker Conrad känner sig med Inca. Även om hon rusade omkull honom ibland så gick han inte in i försvar och blev inte rädd. Förhoppningsvis hittar vi en dag nästa vecka då det passar oss båda så kör vi igen. Har fått blodad tand nu när det gick så bra.

Tränade i Lindeparken...

...igår tillsammans med Anna H och hennes fina retriver Kvatro och Jojjo och Millie kom dit också. Träningen gick inge vidare. Conrad var upp i varv och eftersom det svåraste som finns är att titta på när andra leker eller tränar medan man själv tar det lugnt så blev det bara ännu svårare att ta det lugnt.

Han bet i stängslet av frustration och när vi väl tränade sprang han runt och letade efter pinnar eller annat som han kunde äta på eller så hoppade han upp och rev mej på benen eller ännu värre, försökte få ett bra tag om min hårtofs så att han kunde göra mig skallig.

Det slutade med att vi mest passivitetstränade och lekte lite grann.

Tänkte först att jag skulle spåra lite idag när det var så fint väder, men jag orkade faktiskt inte utan gick bara en vanlig promenad där hundarna fick kuta runt och leka. Observera Conrads "scorpion-svans" på bilden.

Trots det ruskiga vädret....

...har vi ändå varit ute på en ganska lång promenad. Conrad gjorde framsteg i att inte kasta sej på Sonia och bita henne i benen och försöka få igång henne till lek så fort han gick lös. Långa stunder så gick han bara som en fullt normal hund ;) och nosade i backen och kutade fram och tillbaka så fort hans små ben kunde bära honom. Sonia gjorde framsteg genom att inte tjura för att det regnade och vilja gå hem fler än 2 gånger på hela promenaden =) Härligt!

Conrad har det varit fart på sen vi gick upp i morse så innan frukost bestämde jag mig för att vi skulle träna lite. Det blev liggmarkering av spårpinne som vi började med. Jag valde liggmarkering eftersom jag tror att vi skulle få massa poängnerdrag för bitmärken om han apporterade spårpinnarna.
Han var superduktig!!!! Jag börjde att klicka när han nosade på pinnen och försökte hinna med det innan han bet tag i den. Det gick fint och jag körde lite låg belöningsplacering så han lade sig självmant ner. Filmen är från vår andra träning. Visst är han hur duktig som helst, han har redan fattat poängen även om han ibland inte lägger sig på rätt ställe. En gång när han inte får belöning lägger han ner huvudet i golvet för att dagen innan tränade vi på platsliggning med hakan i backen. Han är så himla duktig min lilla korv!!!!!!

Jobbig unghund

Som ni kanske har förstått så har Conrad inträtt i den smått jobbiga unghundsfasen. Som nybliven tonåring kombinerat med en periodisk spökålder så kan ni nog föreställa er att han kan vara ganska så påfrestande många gånger.

Jag tror dock att det är mycket jobbigare för honom än det är för mig. Han verkar så förvirrad många gånger och ibland tror jag inte att han vet vad han håller på med utan att hans hormoner bara reagerar och styr hans handlingar.

Det jag tror gör det extra svårt för honom är att han fortfarande vill så väl och vill göra mej nöjd. De flesta unghundar jag har hört talas om börjar i tonåren skita totalt i att komma på inkallning, lyssna under promenaderna och slutar ta lika mycket kontakt som de tidigare gjorde.

Det stämmer inte in på min Conrad. Han gör sitt yttersta att komma när jag ropar och tar kontakt med mig hela tiden när vi är ute på promenad. Han vill mer än gärna träna med mig och samarbeta......men ibland blir det liksom kortslutning i hans lilla hjärna och då blir det inte riktigt rätt. När det väl landar i hans skalle så anstränger han sig för att göra rätt och kan bli ganska frustrerad om det inte går, men det är rörande att bevittna hans vilja att försöka. Visst tappar han hjärnan ibland och slår dövörat till när jag ropar något, men han kommer alltid på sig själv efter ett tag och kommer spurtande som en raket för att se efter vad jag ville.

Jag försöker göra mitt allra bästa för att underlätta för både honom och mig. Jag försöker förutse och hinna före att avleda honom innan han gör något fel och jag försöker ge honom massa uppmuntran och stöd. Det verkar som att hans självförtroende just nu ligger i exakt nivå som en osäker och finnig 13årig ung man, så det är bara att ösa beröm över den lille. Allt för att öka hans självförtroende och få honom att känna sig duktig. Det är därför jag började spårträningen just nu. Jag är så lat så för min del hade det lika gärna kunnat vänta till våren, men det kändes som att det är nått han kan behöva.

Nu mer än någonsin känns det viktigt (i alla fall för mig) att strunta i krav och korrigeringar. Det han behöver just nu är kärlek och stöd medan han förändras och utvecklas.

På många sätt är han fortfarande väldigt valpig och hans behov av närhet är om möjligt ännu större än förrut. Jag hoppas att vi tar oss igenom unghundstiden utan att det blir för jobbigt varken för lilleman eller för hans matte.

Vi spårade igen...

...idag på dagen. Jag gick ut och la två spår till den lille. Ett ganska kort och ett som var i alla fall 100 meter långt. Det gick väl inte så himla bra.

Han gjorde inga bra spårupptag i början utan jag fick vänta ut honom ett tag innan han fick ner nosen och började spåra. Då gick det fint men han blir osäker när han tappar bort sig och söker inte reda på spåret igen självmant. Han går gärna tillbaka till mig för att jag ska hjälpa honom vilket jag tror lätt kan bli en dålig vana om jag tillåter det. Därför hjälper jag honom inte speciellt mycket utan står still och håller emot när han vimsar åt fel håll. Jag vill att han tar upp spåret själv så att han förstår att det är faktiskt det som det hela går ut på.

Han är också väldigt lättdistraherad. Hittar pinnar som han biter tag i och strimlar till småflis och han kan också helt obekymrat sätta sig mitt i spåret och kissa lite =)

Jag tror att det kommer att lösa sej självt när han väl har förstått ordentligt vad vi håller på med så jag oroar mej inte för det. Jag tror att nästa gång vi kör ska jag göra som Gun-Marie visade och dra en leksak i spåret för att underlätta för Conrad.

Förhoppningsvis ska jag och Helene ses och spåra igen på tisdag så vi får se om det går bättre då.

När jag hade varit ute med den lilla svarta gick jag och tanten en långrunda själva. Jag släppte henne på Conrads gamla 100 meters-spår och hon tog det utan någon större glädje. Hon tycker nog mest att personspår är onödigheter tror jag. Viltspår är mer hennes melodi och det kan jag förstå. Hon är inte en hund som jobbar bara för jobbets skull utan det måste finnas en ordentlig belöning. En klöve eller en skank i slutet smäller mycket så klart mycket högre än en trist leksak.

Garageträning i Älvsjö

Det var en liten grupp som tränade i garaget ikväll. 5 staffar och en liten mini pincher. 3 av staffarna var där för att miljöträna så det var egentligen bara jag, Jojjo och tjejen med pinchern som tränade på lite lydnadsmoment.
Conrad var jätteduktig på att fokuser på mig och träningen även fast det var ny miljö och främmande hundar runt omkring.
Jag bestämde att vi skulle upprepa lite gamla grejer som stadga i sitt och ligg och sen också försöka ta tag i hans hopp-stå och hans ingångar.

Stadga i sitt gick bra och jag kunde backa en bra bit och även stå kvar en liten stund utan att han rörde sig ur fläcken. Jag behöver inte ens hjälpa honom med omvänt lockande varje gång utan det räckte att jag gjorde det de 2 första gångerna och sen behövdes inte den hjälpen mer.
Stadga i ligg gick lite sämre. Han la sig tveksamt och långsamt de första gångerna och ville gärna sätta sig upp igen. Men det är helt ok. Han är ju staffe och det var hårt, kallt och äckligt cementgolv. det vill väl ingen normal staffe ligga på.
Hopp-stå gick inte så himla bra heller. Vi har tränat mycket på ingångar till utgångsställning på sista tiden och han försökte sätta sig i fotposition hela tiden. Fick klicka för position istället för att gå direkt på hopp-stå. När poletten väl trillade ner gick det fint men vi ska jobba lite mer på stadgan när han landar med framtassarna. Som det är nu står han oftast helt stilla med framtassarna men de bakre kan steppa runt lite grann ;)
Ingångarna till fotposition hade nog kunnat gå mycket bättre om jag bara hade satt tydligare kriterier på en gång. Men nu fick jag hjälp med det av Jojjo som kollade när vi tränade. Jag har ignorerat det faktum att det faktiskt också är en stadgeposition precis som sitt och ligg och inte fokuserat vår träning på det. Jag har också varit lite osäker på om det har varit för mycket att träna var han ska stanna och vända med bakdelen, i vilken position bakdelen ska vara och sitt i position. Nu när jag har funderat och fått diskutera om det hela så tycker jag inte att det är omöjligt mycket att träna på. Jag tänker hålla på kriterierna att han ska stanna och börja vända in bakdelen vid rätt punkt och att bakdelen ska stanna så att han står/sitter rakt. Då är det egentligen bara dumt att inte lägga till sittandet på en gång. Han bjuder oftast på det i alla fall.

Nu ska vi träna och fixa lite själva hemma innan det blir dags för ny träning nästa vecka igen. Är sugen på att ta upp tricks-shejpingen igen. Det har legat lite på hyllan ett tag nu men snart ska han nog kunna sitta fint, snurra runt och puppy-yoga + alla andra tricks man kan komma på.

Personspår

I lördags åkte jag och Conrad ut till Lidingö tillsammans med min gamla kurskamrat Helen från HundensHus och hennes hund Inca. Vi skulle få en lektion i personspår av Gun-Marie som bland annat är instruktör i specialsök på HundCampus. Hon var superduktig och väldigt pedagogisk så henne kan jag varmt rekommendera. http://www.swedepaws.com/

Vi började med att Gun-Marie la ett spår som Conrad och Inca omväxlande släpptes på bara för att se hur vi låg till. Inca körde ner nosen på en gång medan Conrad försökte vinda istället och gick ofta med hög nos.
Vi gick sedan in i skogen vid Lidingögolfbana och där finns det perfekta spårmarker om man har hund som är nybörjare. Vädret var också optimalt, lite fuktigt men ändå uppehållsväder och inte allt för kallt.
Vi lade var sitt spår på ca. 100 meter och släppte på hundarna ganska direkt. Conrad fick faktiskt ner nosen ganska länge i vissa partier och följde spåret riktigt fint. Men när det var en liten stigkorsning gick han hellre på stigen istället och vissa gånger stannade han och tog en pinne eller åt lite blåbär. Han spårade på slutet men virrade bort sig igen innan spårslutet.

Vi la nu två nya spår på ungefär samma längd fast den här gången hade vi en leksak som släpade efter oss. Denna gången gick det mycket bättre för Conrad och han hittade till och med fram till spårslutet även om han kanske inte var så intresserad av vad han hittade där. Han var mest glad över att jag verkade så lycklig och stolt.
För Inca gick det bra. Inte heller hon hittade spårslutet på första spåret men det gick bättre på det andra. Hon har lättare för sig än Conrad att få ner nosen ordentligt vilket jag tror beror på att jag har kört en hel del vindövningar med honom för att kunna lägga grunden till uppletande. Vi ska ta en paus med det nu och istället bara köra spårträning. Det var så himla roligt och lika spännande som alltid när man ser att det går upp ett ljus för en hund som aldrig har spårat förr.

Både Helen och jag fick blodad tand och ska träffas antingen i helgen för att spåra eller i nästa vecka och imorgon är det dags för träning med klickergruppen i Älvsjögaraget igen. Det ska bli jätteroligt och jag har verkligen sett fram emot det.
Jag har inte bestämt mig för någon träningsplan ännu eftersom jag inte har någon aning om hur den lilla svarta kommer att reagera med en massa nya hundar, människor och ny miljö. Mest blir det nog kontaktövningar, lite lek och kanske till och med några stadgeövningar. Ska försöka få med mej kameran också och knäppa några bilder.

Sonia 7 år

Min älskade tant fyller 7 år idag vilket vi har firat med en lång promenad (där hon förödmjukande nog var tvungen att ha täcke för första gången i vinter), ett litet viltspår som hon uppskattade väldigt mycket och en liten smörgåstårta med skinkost, skinka, korv och köttbullar på.

Conrad fick sin lunch samtidigt som tanten fick sin tårta så att det inte skulle bli allt för orättvist, men det tyckte han nog att det var i alla fall. Hans små ögon blev stora som tefat och poppade nästan ut ur hans lilla huvud när han spanade på vad Sonia smaskade i sej.

Sonia mår riktigt bra just nu och jag har gott hopp om att hon får vara med länge, länge länge till.