Vi spårade igen...

...idag på dagen. Jag gick ut och la två spår till den lille. Ett ganska kort och ett som var i alla fall 100 meter långt. Det gick väl inte så himla bra.

Han gjorde inga bra spårupptag i början utan jag fick vänta ut honom ett tag innan han fick ner nosen och började spåra. Då gick det fint men han blir osäker när han tappar bort sig och söker inte reda på spåret igen självmant. Han går gärna tillbaka till mig för att jag ska hjälpa honom vilket jag tror lätt kan bli en dålig vana om jag tillåter det. Därför hjälper jag honom inte speciellt mycket utan står still och håller emot när han vimsar åt fel håll. Jag vill att han tar upp spåret själv så att han förstår att det är faktiskt det som det hela går ut på.

Han är också väldigt lättdistraherad. Hittar pinnar som han biter tag i och strimlar till småflis och han kan också helt obekymrat sätta sig mitt i spåret och kissa lite =)

Jag tror att det kommer att lösa sej självt när han väl har förstått ordentligt vad vi håller på med så jag oroar mej inte för det. Jag tror att nästa gång vi kör ska jag göra som Gun-Marie visade och dra en leksak i spåret för att underlätta för Conrad.

Förhoppningsvis ska jag och Helene ses och spåra igen på tisdag så vi får se om det går bättre då.

När jag hade varit ute med den lilla svarta gick jag och tanten en långrunda själva. Jag släppte henne på Conrads gamla 100 meters-spår och hon tog det utan någon större glädje. Hon tycker nog mest att personspår är onödigheter tror jag. Viltspår är mer hennes melodi och det kan jag förstå. Hon är inte en hund som jobbar bara för jobbets skull utan det måste finnas en ordentlig belöning. En klöve eller en skank i slutet smäller mycket så klart mycket högre än en trist leksak.