Jobbig unghund

Som ni kanske har förstått så har Conrad inträtt i den smått jobbiga unghundsfasen. Som nybliven tonåring kombinerat med en periodisk spökålder så kan ni nog föreställa er att han kan vara ganska så påfrestande många gånger.

Jag tror dock att det är mycket jobbigare för honom än det är för mig. Han verkar så förvirrad många gånger och ibland tror jag inte att han vet vad han håller på med utan att hans hormoner bara reagerar och styr hans handlingar.

Det jag tror gör det extra svårt för honom är att han fortfarande vill så väl och vill göra mej nöjd. De flesta unghundar jag har hört talas om börjar i tonåren skita totalt i att komma på inkallning, lyssna under promenaderna och slutar ta lika mycket kontakt som de tidigare gjorde.

Det stämmer inte in på min Conrad. Han gör sitt yttersta att komma när jag ropar och tar kontakt med mig hela tiden när vi är ute på promenad. Han vill mer än gärna träna med mig och samarbeta......men ibland blir det liksom kortslutning i hans lilla hjärna och då blir det inte riktigt rätt. När det väl landar i hans skalle så anstränger han sig för att göra rätt och kan bli ganska frustrerad om det inte går, men det är rörande att bevittna hans vilja att försöka. Visst tappar han hjärnan ibland och slår dövörat till när jag ropar något, men han kommer alltid på sig själv efter ett tag och kommer spurtande som en raket för att se efter vad jag ville.

Jag försöker göra mitt allra bästa för att underlätta för både honom och mig. Jag försöker förutse och hinna före att avleda honom innan han gör något fel och jag försöker ge honom massa uppmuntran och stöd. Det verkar som att hans självförtroende just nu ligger i exakt nivå som en osäker och finnig 13årig ung man, så det är bara att ösa beröm över den lille. Allt för att öka hans självförtroende och få honom att känna sig duktig. Det är därför jag började spårträningen just nu. Jag är så lat så för min del hade det lika gärna kunnat vänta till våren, men det kändes som att det är nått han kan behöva.

Nu mer än någonsin känns det viktigt (i alla fall för mig) att strunta i krav och korrigeringar. Det han behöver just nu är kärlek och stöd medan han förändras och utvecklas.

På många sätt är han fortfarande väldigt valpig och hans behov av närhet är om möjligt ännu större än förrut. Jag hoppas att vi tar oss igenom unghundstiden utan att det blir för jobbigt varken för lilleman eller för hans matte.