Min Conrad är fantastisk!

Igår åkte vi ut i spårskogen igen med Helene och Inca. Vädret var underbart och det kändes mer som en vårdag än en vinterdag i november.
Eftersom det gick så dåligt sist vi spårade tänkte jag släpa en leksak i det första spåret och på det sättet göra det enklare för Conrad. Virrig som jag är så glömde jag självklart bort det även om jag gick och bar på leksaken. Var därför beredd på att det inte skulle gå speciellt bra, men min lilla svarta bevisade att jag hade underskattat honom. Han tog upp spåret nästan på en gång men stannade för att smaska i sig lite blåbär. (hade lagt spårbörjan i blåbärsris)
Efter det körde han hela spåret och de gånger han villade bort sig stannade han upp och tittade bak på mig, men körde sedan på igen och hittade spåret självmant. Jag var väldigt glad och stolt men tänkte att det kanske bara var en flax.
Lade ett till spår som jag var tvungen att lägga över en ganska stor stig. Trodde att Conrad med säkerhet skulle tappa bort sig vid stigkorsningen innan spåret fortsatte upp för en slänt, men jag tänkte att om det krisar får jag väl hjälpa till så att han kommer vidare.
Den här gången var han mer laddad och mer fokuserad också. Ner med nosen på en gång och gjorde ett nästintill perfekt spårupptag. Han jobbade mer nosen nere hela tiden och travade på som en liten maskin. Jag var behövde inte hjälpa honom över stigen mer än att hålla tillbaka honom när han gick fel och titta i spårriktningen. Han villad bort sig lite alldeles innan spårslutet men fann det igen utan hjälp från mig och hans min var förtust när han såg leksaken som låg i slutet.
Jag är så stolt över honom! Tydligen var det något som trillade ner efter förra gången när det gick så himla dåligt. Han har bra fart, bra motivation och är fortfarande ganska noggrann.

Det gick inte super bra för Inca och Helene. Inca vet vad hon ska göra men Helene tyckte det kändes som att hon inte riktigt kunde fokusera på spåret. Dom gick mitt och Conrad sista spår efter vi var klara eftersom Helene inte var nöjd med deras 2 spår. Det gick bättre och både kunde vi avsluta dagen med att känna oss nöjda. Hundarna fick kuta runt som galningar och leka både före och efter och det värmer mitt hjärta att se hur fint dom leker och hur säker Conrad känner sig med Inca. Även om hon rusade omkull honom ibland så gick han inte in i försvar och blev inte rädd. Förhoppningsvis hittar vi en dag nästa vecka då det passar oss båda så kör vi igen. Har fått blodad tand nu när det gick så bra.

Vi spårade igen...

...idag på dagen. Jag gick ut och la två spår till den lille. Ett ganska kort och ett som var i alla fall 100 meter långt. Det gick väl inte så himla bra.

Han gjorde inga bra spårupptag i början utan jag fick vänta ut honom ett tag innan han fick ner nosen och började spåra. Då gick det fint men han blir osäker när han tappar bort sig och söker inte reda på spåret igen självmant. Han går gärna tillbaka till mig för att jag ska hjälpa honom vilket jag tror lätt kan bli en dålig vana om jag tillåter det. Därför hjälper jag honom inte speciellt mycket utan står still och håller emot när han vimsar åt fel håll. Jag vill att han tar upp spåret själv så att han förstår att det är faktiskt det som det hela går ut på.

Han är också väldigt lättdistraherad. Hittar pinnar som han biter tag i och strimlar till småflis och han kan också helt obekymrat sätta sig mitt i spåret och kissa lite =)

Jag tror att det kommer att lösa sej självt när han väl har förstått ordentligt vad vi håller på med så jag oroar mej inte för det. Jag tror att nästa gång vi kör ska jag göra som Gun-Marie visade och dra en leksak i spåret för att underlätta för Conrad.

Förhoppningsvis ska jag och Helene ses och spåra igen på tisdag så vi får se om det går bättre då.

När jag hade varit ute med den lilla svarta gick jag och tanten en långrunda själva. Jag släppte henne på Conrads gamla 100 meters-spår och hon tog det utan någon större glädje. Hon tycker nog mest att personspår är onödigheter tror jag. Viltspår är mer hennes melodi och det kan jag förstå. Hon är inte en hund som jobbar bara för jobbets skull utan det måste finnas en ordentlig belöning. En klöve eller en skank i slutet smäller mycket så klart mycket högre än en trist leksak.

Personspår

I lördags åkte jag och Conrad ut till Lidingö tillsammans med min gamla kurskamrat Helen från HundensHus och hennes hund Inca. Vi skulle få en lektion i personspår av Gun-Marie som bland annat är instruktör i specialsök på HundCampus. Hon var superduktig och väldigt pedagogisk så henne kan jag varmt rekommendera. http://www.swedepaws.com/

Vi började med att Gun-Marie la ett spår som Conrad och Inca omväxlande släpptes på bara för att se hur vi låg till. Inca körde ner nosen på en gång medan Conrad försökte vinda istället och gick ofta med hög nos.
Vi gick sedan in i skogen vid Lidingögolfbana och där finns det perfekta spårmarker om man har hund som är nybörjare. Vädret var också optimalt, lite fuktigt men ändå uppehållsväder och inte allt för kallt.
Vi lade var sitt spår på ca. 100 meter och släppte på hundarna ganska direkt. Conrad fick faktiskt ner nosen ganska länge i vissa partier och följde spåret riktigt fint. Men när det var en liten stigkorsning gick han hellre på stigen istället och vissa gånger stannade han och tog en pinne eller åt lite blåbär. Han spårade på slutet men virrade bort sig igen innan spårslutet.

Vi la nu två nya spår på ungefär samma längd fast den här gången hade vi en leksak som släpade efter oss. Denna gången gick det mycket bättre för Conrad och han hittade till och med fram till spårslutet även om han kanske inte var så intresserad av vad han hittade där. Han var mest glad över att jag verkade så lycklig och stolt.
För Inca gick det bra. Inte heller hon hittade spårslutet på första spåret men det gick bättre på det andra. Hon har lättare för sig än Conrad att få ner nosen ordentligt vilket jag tror beror på att jag har kört en hel del vindövningar med honom för att kunna lägga grunden till uppletande. Vi ska ta en paus med det nu och istället bara köra spårträning. Det var så himla roligt och lika spännande som alltid när man ser att det går upp ett ljus för en hund som aldrig har spårat förr.

Både Helen och jag fick blodad tand och ska träffas antingen i helgen för att spåra eller i nästa vecka och imorgon är det dags för träning med klickergruppen i Älvsjögaraget igen. Det ska bli jätteroligt och jag har verkligen sett fram emot det.
Jag har inte bestämt mig för någon träningsplan ännu eftersom jag inte har någon aning om hur den lilla svarta kommer att reagera med en massa nya hundar, människor och ny miljö. Mest blir det nog kontaktövningar, lite lek och kanske till och med några stadgeövningar. Ska försöka få med mej kameran också och knäppa några bilder.