Ny blogg

Tant-Sonia och flärpläppen Alfons har fått en ny blogg
Välkomna dit!

Sista inlägget

Dom vackra blommorna jag fick hemskickade av bästa Conrads fantastiska uppfödare Maria och bredvid står Conrads urna.

Livet går vidare även om vi nu är färre som trampar vägen fram tillsammans. Om jag inte var så förvissad om att vi kommer att få vara tillsammans igen när vi alla når slutmålet skulle vägen inte vara värd att gå längre.

Jag tror fullt och fast på att min pälsgris är lycklig nu och att han springer i 180, äter massa godis och mat och pinnar och allt annat man kan komma över och att han håller sig sysselsatt tills det är dags för honom att komma och möta mig och hälsa mig välkommen.

Förrutom sorgen, saknaden och tomheten är det också annat som gör mig vansinnigt arg och ledsen. Jag fick journalen från Strömsholm hemskickad och där stod det att han utöver diskbråcket hade facettledsartros som nådde hela vägen ner i kotkanalen med påverkan på nerverna samt spondyos. Varför var det ingen som sa det till mig? Tyckte dom inte att det var relevant information?

Jag tycker att det känns skrämmande när man upptäcker att man inte kan lita på veterinärkåren och att inse att man helt och hållet är i deras makt. Att undanhålla information från mig känns väldigt oseriöst och jag kan inte förstå skälet till detta heller. Jag är väldigt tacksam över "min" veterinär Alexandra Eiger på Stockholms Djurklinik som jag litar på helt och hållet.

Sonia tanten har tacklat av lite grann och nån vecka efter att Conrad somnade så tog jag med henne till veterinären för att rönta hennes rygg. Där upptäckte vi att hon hade bildat 4 nya spondylos och att även hennes gamla såg ut att vara aktivt igen. Det är nu alltså äkta pensionärsliv och smärtstillande som gäller för gammel-tanten i fortsättningen.

Det känns inte rätt att skriva här längre. Kapitlet Sonia och Conrad är slut och därmed skulle det inte heller kännas bra att skriva vidare i deras blogg. Avslutar det hela med Sonia liggandes i soffan där hon drar stock och viftar med svansen i sömnen och Conrads urna som står i fönstret där han alltid brukade sitta och titta ut. Det fönstret som är fullt av kladdiga märken efter hans nos som han pressade mot glaset och som jag inte kan förmå mig till att tvätta bort ännu.

Mina små sjuklingar, mina grisar, mina älskade hundar! Jag är så glad och tacksam att jag fick äran att ha dom här hos mig båda två.

På gott och ont...

...så tog jag med mej tanten ner till Fredhällsklipporna för årets första bad. Ja...för henne så klart, inte för matte som är en badkruka av stora mått.

Hon simmade och simmade och simmade och massakrerade pinnarna jag slängde ut i vattnet. Herregud så lycklig hon var!

Tyvärr innebär detta att från och med nu finns det ingen annan stans som man kan gå enligt Sonia. Herrens vägar äro outrgundliga, för de leda alla till badklipporna. Det är Sonias evangelium och heliga bok i en enda mening.

Sonia kan också....

..pussas. Det är minsann inte bara den lilla svarta som kan hångla loss så att saliven flyger. Fast dom har väldigt olika stil.

Med tanten brukar jag ofta lägga mej på rygg på golvet. Då blir hon alltid så lycklig och kommer framsvansandes, bökar in huvudet vid min hals och trycker sedan med all sin kraft. Så står hon ett bra tag med svansen som en propeller vilket ofta resulterar i andningssvårigheter för mattes del. Ljud kommer från hennes strupe som mest liknar en korsning mellan ett får och en gris. Mööööäää.....mullar hon lyckligt. Sedan börjar pussandet! Precis som innan så trycker hon tungan allt vad hon kan mot min mun för att komma in ordentligt. Det är roligast om man lyckas komma förbi tänderna och kan stoppa tunga långt ner i halsen. Tyvärr händer detta mycket sällan då matte inte uppskattar den sortens hångel. Det gäller i så fall att ta henne med överaskning, för då kan det eventuellt fungera.

När hon märker att hon tyvärr inte verkar få tillgång till mattes halsmandlar på grund av att munnen envisas med att vara stängd lägger hon istället sina bulliga, fuktiga, hängiga läppar över mattes mun och näsa, drar en belåten djup suck och tycker att livet är härligt. Det, mina kära vänner, är äkta och djup kärlek!

Det är ganska ledsamt.....

här hemma just nu. Och jag går i spänd förväntan på att något ska ändras, på att få veta hur vår framtid ska se ut.
Conrad har ju som bekant alltid haft ett ganska gräsligt humör. När den lilla svarta blir arg går åskan och det pyser ånga ur hans öron. Inte heller kan han hindra sig själv utan han bara fortsätter som en bulldozer utan rimliga proportioner. Det är främst Sonia som får ta emot all denna ilska. Detta är för att han aldrig i livet skulle få för sej att ge sej på mej, och för att matte inte ger honom chansen vara dum mot andra hundar. Alltså blir det gammeltanten som han får sina utbrott på.
Han flyger på henne och visar hela garnityret rakt upp i hennes ansikte. Tanten är så snäll och klok och vänder bort huvudet och visar på alla sätt att hon faktiskt inte vill bråka med den unga slyngeln, men detta är inget han noterar. Han bara kör på så det ryker så att matte får kliva in och bryta.


Jag tror hans hiskliga humör till en viss del beror på att han har ont någonstans. Hans knän är ju lite instabila men inte alls så mycket att det känns som att det här beteendet skulle vara rimligt. Däremot har han också ont i ryggen och ibland ser hans bakbens rörelser ut som en kråka i kraftig blåst. Jag tror att det är något fel. Men jag vet inte vad. På onsdag ska vi rönta ryggen och se om vi får några förklaringar där.
Är så rädd att jag skulle behöva både spy och skita på en och samma gång, men jag vet att det är bäst att få veta. Det är att inte ha en aning och bara gå omkring i limbo och vänta som vi gör nu, som är det allra värsta. Som tar knäcken på en, suger musten ur en och som trasar sönder nerverna till slamsor.


Tycker så synd om mina hundar. Sonia ska inte behöva ta såna här smällar nu. Jag vill att hennes sista år ska vara lugna och harmoniska och fyllda med glädje. Inte av en liten uppkäftig skitgris som försöker nita henne så fort det inte passar honom.
Och Conrad.... Min lilla svarta pälsgris. Som jag längtade efter den hunden. Och så glad jag var när han föddes och jag visste att han var på väg att bli min. Så här var det ju inte alls meningen att det skulle bli. Trött efter bara en timmes promenad och släpandes med tassarna i asfalten. Han är min finaste pojke som jag avgudar och som gör mej vansinnig och gråhårig. Vad skulle jag göra utan honom och hans pussar. Ingen kan hångla lika bra och lika grundligt som Conrad kan.

Kan bara skicka upp en bön om att allt ska ordna sig till det bästa och hoppas på att någon hör mej.

AD/HD röntgen

Idag blev den lilla svarta höftleds och armbågsröntgad.

Veckan innan fick jag reda på att han har patella luxation på båda bakbenen och att han som resultat av detta går fel så är han väldigt ojämt musklad där. Han har också blivt öm i ryggen av detta. Vid undersökning av höfterna visade han tecken på smärta och obehag så att påstå att jag har varit nervös över den hans röntgen är en stor underdrift.

Det gick dock väldigt bra. Vi gjorde den på Albano hos Kicki efter tips från Maria (uppfödaren) och hon var både duktig, snabb och trevlig.

Hon sa att armbågarna såg fina ut och att höfterna såg ut att vara B eller C.

UNDERBART!!!

Äntligen kan jag sluta oroa mej över att han även ska ha fel på höfterna upp på de andra besvären. Nu gäller det att se till att han börjar gå i rätt form och muskla på honom jämt på bakbenen. Förhoppningsvis kommer det göra att han inte heller kommer ha problem med ryggen i fortsättningen.

Visst är jag väldigt ledsen över att hans knän inte är så stabila som jag skulle önska, men han kommer ändå att få ett bra och rikt liv.

Hela eftermiddagen har nu Conrad legat här hemma väldigt trött, extremt hungrig och ganska vindögd efter dagens äventyr.

Min underbara älskade lilla pälspojke!

Har tröttnat....

på folkpartiets Mathias Sundin och hans åsikter om "kamphundar" samt lagförslag om "farliga" hundraser.
I torsdags medverkade han i en debatt i Svt där man diskuterade kring kamphundar och deras vara eller icke vara. http://svt.se/2.33163/debatt
Med argument som att: kamphundsägare är mins lika aggressiva, om inte ännu mer, än sina hundar och att de unga tjejer som är ägare av dessa oftast har fått överta dem efter sina kriminella pojkvänner som nu sitter inne på kåken, har Sundin bevisat en gång för alla att han för den här kampen utan vettiga argument och med en evishet som dårar brukar besitta.
På hans blogg http://sundinmathias.blogspot.com/ svarar Mathias på kritiska kommentarer med en nedlåtande och otrevlig ton och påpekar för de som har åsikter att han minsann inte måste vara trevlig bara för att han är politiker. Nej, det märker vi ju med all önskad tydlighet att han inte anser det vara någon skyldighet. Han hävdar att motståndarna till hans förslag inte har några bra motargument att komma med mer än att han själv är okunnig om hundar, dessa raser/rasblandingar samt hundars beteende över huvudtaget. Detta är inte sant men jag tror inte att herr Sundin har kött på benen för att bemöta dessa argument även om han skulle vilja.
Han lutar sig på att Peter Kjällkvist som är ordförande i en rasklubb, fd. innehavare av ett hunddagis och hundinstruktör, och som har hjälpt till att sätta i hop detta förslag om rasreglering, har den kunskap han själv saknar.

Jag har träffat Peter ett antal gånger. Han utbildade sig till instruktör på HundensHus på när jag själv gjorde det. Han verkade oerhört förtjust i mina båda hundar och den andra amstaffblandningen på utbildningen. Han hälsade på dem med oreserverad glädje och uttalade sig enbart i positiva ordalag om dem. När vi diskuterade kamphundar visste han inte mer än gemene man gjorde och vid den här tidpunkten hade han redan hjälpt till att utveckla förslaget med Mathias Sundin.

Nåväl....nog om Peter Kjällkvist och vad han kan och inte kan om dessa hundraser. Dock tycker jag att det är märkligt att Sundin är snabb på att påpeka Peters meriter inom "hunderiet" när han så kategoriskt och envist fortsätter att ignorera vad så många kunniga och erfarna hundmänniskor har att säga som inte håller med honom. Bland dessa räknas in: Irene Westerholm instruktör och etolog, Fredrik Steen uppfödare och instruktör, samt Hans Rosenberg från Svenska Kennelklubben. Alla dessa (och många många fler) har fel och Mathias har rätt.

I sitt förslag skriver Sundin att han vill att pitbull terriern och den amerikanska staffordshire bullterriern ska ingå i grupp A. Denna grupp ska man inte kunna äga som sällskapshundar utan man måste som ägare ansöka om speciell licens för att få äga.
För det första ingår dessa hundraser i en grupp som nästan uteslutande består av herdehundar samt andra hundraser med kamphundsursprung där de fortfarande har väldigt starka vaktegenskaper kvar som de kan rikta mot människor likväl som djur vilket inte gäller varken APBT:n eller Amstaffen.
För det andra så är de korrekta namnet för raserna American Staffordshire Terrier och American Pitbull Terrier som man kan tycka att Sundin borde ha kollat upp.
För det tredje så menar Sundin och Kjällström att Amstaffen är "mindre" farlig men nästan omöjlig att skilja från APBT:n till utseendet. Det är väl faktiskt inte det som är frågan utan om man har en Amstaff så har man en Amstaff och ingen APBT. Jag blir lite förvirrad över att de tycker att det är av vikt att man måste kunna skilja dem åt till utseendet. Varför det????

Min åsikt om det hela och där jag anser att detta förslag brister är att de inte har tänkt igenom detta ordentligt. Visst finns det som Sundin påpekar många ungdomar med tvielaktig sysselsättning som dras till dessa raser men min övertygelse är att de köper blandraser som finns att hitta på blocket för en spottstyver och att de MYCKET sällan köper rashundar. Detta är på grund av att kostnaden ökar samt att uppfödarna av dessa raser inte säljer sina hundar till vem som helst. Är då problematiken dessa raser eller rasblandningarna som föds upp utan kontroll eller kunskap???!!!
Vidare så tycker jag också att det är ologiskt att raser så som APBT:n, Amstaffen, Staffen eller Bullterriern ska ingå i dessa grupper av hundar som av Sundin anses vara svåra att kontrollera och uppfostra. Jag tror att många ungdomar som söker en penisförlängare skaffar dessa hundar just för att de är så förarveka och trevliga mot människor. Skulle de istället köpa en Malle eller en Rottis skulle dom nog få veta att dom levde. Dom kan man inte kuva eller kontrollera lika lätt som en staffe. Med andra ord har Sundin återigen lagt fram åsikter utan att kunna backa upp det med fakta.

Tycker att det är trist att Sundin har bestämt sig för att kämpa för något som han vet så lite om och för ett förslag som är fyllt av felaktigheter. Ännu tristare borde det väl vara för Folkpartiet att han förknippas med dem eftersom han framställer sig själv som en ganska korkad, envis och otrevlig person för dem som ifrågasätter honom.
Eftersom debattens andra deltagare samt programledaren skrattade åt hans dumma påståenden får man väl hoppas att han själv ska upptäcka bristerna i hans förslag och sedan försöka rätta till dem. Eller ännu bättre....lämna den här frågan i fred till förmån till dem som faktiskt vet något om hundar.

Bara Sonia

Eftersom det var fint vårväder idag igen passade jag på att gå rejäla ensampromenader med hundarna. Conrad gjorde det han tycker bäst om; springa så fort han bara kan och så tränade vi lite.

Sonia och jag hade en sån där magisk "matte-och-hennes-Sonia-promenad". Sonia skrotade omrking lös och vi stannade på vägen och tog mys-pauser där vi la oss i gräset för att hångla. Jag tog med mej kameran också och tog foton på den allra finaste tjejen i hela världen.

Ofrivilligt vårbad och födelsedagsfirande

I förrgår fyllde jag 30 och det kom släkt och vänner på tårtkalas på dagen. Conrad kunde inte tro sina ögon. Det kom bara fler och fler och alla klappade på honom och han kunde kasta sej över dom för att hångla helt ohämmat. På grund av detta fick han vara i köket eller sitta i buren när tårtorna väl hade ställts ut på soffbordet. Det hade inte funnits mycket kvar av dom annars. Sonia däremot gick omkring med glasartad och febrig blick bland gästerna, omväxlande spanandes på tallrikar som stog nära bordskanten och på alla potentiella slavar som kunde bli manipulerade att klappa henne på magen.
Men andra ord var både odjuren mycket trötta när gästerna gick och jag åkte i väg med föräldrarna för att äta en underbar födelsedagsmiddag på Långbro värdshus.

Igår var jag och hundarna ute på separata promenader i det härliga vårvädret. Sonia struttade omkring och slog sej lös i det späda gräset genom att rulla och gnugga sej. Min livsnjutande tant!
Conrad struttade inte. Istället for han runt som en orkan. Det finns ju så mycket att se, lukta på och stoppa i munnen så att han inte riktigt vet var han ska börja. Rätt som det är så hörde jag hur han rivstartade och med ett ljudligt *plums* skuttade han rakt ner i vattnet vid fredhällsklipporna. Han såg mäkta förvånad ut när ansiktet kom upp ur vattnet. Men ingen skada skedd. Han skakade lite på sej och ville gå tillbaka ner till vattnet. Själv tyckte jag att han hade badat nog nu så vi sprang och busade i solen för att han inte skulle frysa och det slutade som en väldigt lyckad vårpromenad. Kan tillägga att Conrad med sin magiska päls inte frös ett dugg och verkade tämligen oberörd över att ha blivit våt. Sonia skulle ha darrat av kyla och sedan krävt att få ha min tjocka tröja på sig på vägen hem.

Vuxen bror.....

....men en liten Conrad.

Jag snodde ett kort från J som är matte till Milo, Conrads kullbror (hoppas det är ok). Han gjorde ett helt fantastiskt MH här om dagen. Blev imponerad av hur nygg han är och att hur mycket han har breddat sej. Ser ut som en stilig vuxen hund nu.

Det gör inte den lilla svarta här hemma dock. Han har fortfarande ett överflöd av valpskinn som är superhärligt att knåda och dra i, samt ett litet litet huvud med ett ständigt förvånat och förbryllat uttryck i ansiktet. Över bröstet är han smal som en dvärgpincher.

Tror inte att han kommer att bli så jätte stor eller bred när han har vuxit färdigt och det är ju skönt att veta i alla fall.

Titta på skillnaden mellan snygga Milo och lilla Conrad!

Milo, April 2010

Conrad, April 2010

Conrad 1 år!

Den älskade lilla svarta fyller idag 1 år!

Han firade detta genom att gå en långpromenad i solen med tant Sonia, få besök av Catharina (som hade med sej hundgodis), träna in ett nytt trick och gnaga i sej ett stort ben. Senare i kväll ska han få följa med ut och springa, så på det hela stora har det varit en ganska bra dag för den lilla.

Jag har firat dagen genom att tvångs pussa och krama honom så ofta jag kommer åt och vräka i mej morotsmuffins som jag på något mirakulöst sätt lyckades baka till perfektion. Ingen dålig dag för mej heller med andra ord.

Kan inte riktigt förstå att det redan har gått ett år sen Maria uppfödare skickade ett sms för att tala om att min hane var född. Det känns som att han alltid har varit här. Min fantastiska lilla Conrad!

1 månad gammal3 månader gammal 4 månader gammal

6 månader gammal

9 månader gammal

10 månader gammal

1 år och helt ljuvlig

Lekdag

Idag har vi tagit en avslappnad lekdag. Sonia var pigg och glad så hon och jag gick en promenad på ca 1 1/2 timme där hon strosade lös och vi njöt av solen. Hon var så glad och det enda trista var när hon tjurade för att hon inte fick äta upp allt äckligt skit som har börjat komma fram när snön smälter undan. Helt plötsligt ligger det inte bara kilon med hundbajs överallt utan smörgåsar, chipspåsar och ett halvt paket påläggskorv i snövallarna. Var kommer allt detta ifrån???
Conrad och jag verkar ofta ha konflikter. Även om dom är relativt små som att han hittar en stor trädgren som han vill svälja hel och det vill inte jag. Eller att han tycker att det är okej att komma bakifrån och hoppa upp på mina ben och riva mej så att jag vill skrika. Hans nya grej som gör mej vansinnig är att han plockar upp tuggummin från marken och sen går han och tuggar, tuggar, tuggar på dom tills jag blir vansinnig.
I alla fall så tyckte jag att vi behövde en helt konfliktfri promenad så långlinan åkte med och vi gick ut på ängen med tennisbollar för att leka. Och jäklar vad vi lekte. Vi sprang som galningar i den slaskiga snön tills det brände i lårmusklerna och svetten rann. Men det var roligt. Väldigt roligt!
Gick hem och fortsatte dagen i samma anda. Lekte lite med Sonia och tränade på stadgan i kommandot "stanna". Conrad fick lite signalkontroll i "sitt" vilket faktiskt var roligt. Hade jag inte trott eftersom jag vanligtvis tycker att signalkontroll är ungefär lika roligt som att träna stadga eller att äta sågspån. Men det visar sej att bara man har rätt humör och lite fantasi.

Nästan vår...

...känns det som i luften nu. Det är varmt och skönt och jag har gått långpromenader i bara tjocktröja och väst. Sonia är superlycklig över solen. När vi går där det är skugga drar hon i kopplet och har bråttom framåt tills vi kommer till de soliga partierna istället. Där saktar hon ner och går i slow motion för att hinna njuta så mycket som möjligt. Om det är något den hunden är bra på så är det att njuta vilket jag tycker är fantastiskt och väl förtjänat med tanke på hur hon har haft det i livet.

Det är klart att hon ska få ligga sked med matte under täcket. Det är klart att hon ska få kräva att bli kliad på magen med en bedjande samtidigt som en befallande blick när vi sitter i soffan Och det är klart att hon allt som oftast ska få smaka min mat om det är nått kvar när jag är klar. Jag önskar att hon kunde få gå i solsken hela tiden, min finaste tant.

Grisarna och jag var ute på långpromenad idag. Conrad får faktiskt gå med halti när vi går alla tillsammans för jag vill inte bli omkulldragen flera gånger på förrädiska isfläckar. Sonia tar det alltid lugnt när jag säger till henne tex när vi går i backar eller på vägar som nästan är täckta med blankis. Det gör inte den lilla svarta. Med dödsförakt i blicken kastar han sej ut för backarna och drar som satan där det är is för att det är så roligt att kana omkring och inte ha kontroll över sina ben.

I förrgår var vi med hos Irene Westerholm som demonstrations ekipage när hon utbildade instruktörer om bull och terrier raserna. Vi kunde därmed träna på hundmöten och få till lite lyckad socialträning och även prova på lite drag weight och spring pole. Conrad var underbart duktig och sa inte ett pip till de andra hundarna och tyckte att det var livet att få dra kedjor och slita i rep. Drag weight kanske skulle vara ett bra sätt för honom att få utlopp för all energi han har plus att det skadar inte att han får lite snyggare muskler. Kan ju börja med lätta kejdor tills han har blivit röntgad. Det roligaste med honom är den egenskap jag har nämnt tidigare: hans villighet till att ställa upp på allt möjligt som jag hittar på. Lydnad, spår, lek, drag weight eller spring pole. Han tycker allt är jätteroligt och det som nog är roligast enligt den lilla svarta är att vi gör det tillsammans. Det är underbart och väldigt underhållande att dela livet med en sån glad liten gris.

Det låg några godisar under fåtöljen....

....och det märkte Conrad på en gång eftersom han är så otroligt glupsk. Som en utsvulten labbe i aptiten ungefär. Tyvärr låg dom för långt in för att han skulle nå dom, men han försökte sitt bästa i alla fall. I 20 minuter försökte han ihärdigt nå dom och jag var hjärtlös nog att skratta åt hans försök tills jag till slut förbarmade mej och tog fram dom ynkliga 3 godisbitarna.

...och ännu en gång

Var ute med odjuren och såg två mindre terrierhundar som ute med två barn. Jag vet vilka hundarna är på grund av att när vi möter dom drar ägarna alltid in dom i buskarna när vi ska gå förbi. Där inne i buskaget brukar dom låta värre än Conrad och ägarna brukar se lite svettiga och irriterade ut. Så nu var alltså några småungar ute och gick med de här trevliga hundarna.
Just därför gick jag en omväg för att inte behöva träffa på dom vilket vi självklart gjorde i alla fall. När ungjävlarna får syn på oss börjar dom springa rakt mot oss så fort dom kan. Jag ropar till dom att sluta springa och att hålla ordning på sina hundar och sen viker jag av och går in på en sidoväg.
Men tro fan att ungarna kommer springade efter oss och alldeles när dom svänger runt hörnet kommer den ena hunden lös och rusar mot oss med kopplet flängande efter. Vad annat kan jag göra än att korta upp kopplet till mina hundar ännu mer och försöka hålla dom vid min sida. När hunden kommer fram föser jag bort den med foten, men istället för att fatta vinken springer den rakt på Sonia som blir asförbannad och ryter till. Tror antagligen att hon nöp till den eller rispade den med tänderna men jag fick undan henne på en gång så hon hann inte bita ordentligt. Fly förbannad ryter jag till ungarna på ett väldigt opedagogiskt sätt och stampar sedan därifrån.

Vissa människor menar att kamphundar tycker om att slåss, att det är något dom tycker är roligt och mår bra av för att det var målet med den tidigare aveln. Sonia avskyr när det blir konfrontationer. Hon vill att andra hundar ska lämna henne i fred, men om dom inte gör det utan kommer framstormande blir hon som sagt väldigt arg. Hon var jättelåg efter åt och kröp nästan när vi hade kommit därifrån. Jag fick peppa upp henne och vi busade lite och jag matade på med godis. Så roligt tyckte alltså hon det var att "slåss".

Jag är så trött på det här nu att jag känner att okontrollerat aggressivt beteende inte är att utesluta om det skulle hända igen.
Vad är det för idioter som låter ungar gå ut med sina hundar på det där sättet??!!!! Jäklar tur att den inte kom framspringade till Conrad. Då hade vi väl aldrig fått träningen på rätt köl igen. Just nu kan jag inte ens se fram emot våren och sommaren. Det är betydligt fler hundar ute då som säkert är lösa och utom all kontroll. Är det meningen att man ska behöva vara rädd och nervös när man går ut med sina hundar?
Jag som ägare till raser som folk har fördomar mot och är rädda för känner att jag måste ha trevligare, lydigare och snällare hundar än alla andras. Det är bland annat därför jag jobbar så hårt med Conrads träning. Borde inte andra hundägare då försöka tänka lite åt andra hållet och försöka vara lite logiska? Bara för att de är av uppfattningen att deras små hundar inte är "elaka" eller kan göra illa någon så finns det ju andra hundar som har ont och är sjuka och har stor kroppszon (Sonia) eller som har hett temprament och är rädda på samma gång (Conrad) som faktiskt kan göra skada om det kommer fram en främmande hund.
Alla hundar vill inte hälsa på andra hundar och det är absolut inget konstigt med det!!! Jag tror att väldigt många hundägare tror på den här missuppfattningen. Men va fan, jag springer väl inte runt och försöker hälsa och leka med alla asiater jag ser bara för att jag själv är från asien.
Tänk lite och ha era hundar under kontroll, både för allmänhetens skulle och för era egna hundars säkerhet.

Fint vinterväder

Förutom att bara sitta framför datorn och plugga som en tok har jag idag tagit mej tid att få till lite kvalitetstid med odjuren i det fina vintervädret. Conrad och jag gick en lång promenad där han fick vara i lina hela tiden. Det blev alltså en himla massa springade och plöjande i snön och jag tror att han sprang tredubbelt så lång sträcka som jag gjorde. Vi träffad massa hundar att skvallerträna på och den lilla svarta var duktig och tog kontakt med mej istället för att kasta sej framåt och vråla. Han pep lite och steppade omkring och jag såg att han var lite spänd i kroppen men mer än så visade han inte att han blev stressad.

Vi passade på att träna lite ingångar där det var upplogat och min träningsplan verkar ha fungerat för det blev klockrena ingångar idag. Första gången det går så fint utomhus! Sen flyttade vi oss till där det låg lite snö och körde fritt följ. Jag har ju alltid klagat på att hans position inte är riktigt rätt och han har en tendens att jämt ligga för långt fram, men inte idag. Kanske beror på att vi gick i snön så att det tog emot lite men han gick rakt hela tiden också vilket han inte brukar göra. Ibland sticker han ut med rumpan till vänster och går på snedden i fria följet. Dock inte idag då hans position var klockren och han hade fin attityd som vanligt. Han ser så stolt ut. Jag ska försöka hitta nån som kan filma nån dag så får ni se honom och sparkande belyft som en stolt häst =)

Sonia och jag var ute på äventyr i en timme och hon knallade på ganska bra. Vi körde lite inkallningsövningar och även om hon inte kommer i galopp så kommer tanten i alla fall i rask trav när jag ropar. Det räcker för mej just nu. Hon såg lycklig ut med öronen flygande i vinden och jag önskar att vi kunde ha lite fler såna här dagar. Tycker så synd om henne när det är så kallt och jag vet att hon ofta tycker det är ett ont måste att gå ut och gå. Varannan dag brukar jag tvinga med henne på en riktig promenad som är i alla fall en halvtimme (om det inte är allt för kallt) eftersom jag vill att hon inte tappar all muskulatur i bakdelen. Ska bli så skönt när det blir varmare och min tant blir gladare.

När vi kom in busade Sonia och jag en liten stund och sen var hon nöjd och sökte upp sin kudde i soffan.

Flera flugor i en smäll

Idag åkte jag och Conrad till Farsta för att ta en promenad med Kattis och Zion. Det gick hur fint som helst även den här gången och Conrad höll till och med inne med sina vansinnesutbrott när vi fick nära hundmöten. Zion har uppenbarligen bra inflytande på den lilla svarta sprätten. Vi promenderade vid vattnet och njöt av utsikten och det trevliga sällskapet. På grund av förseningar i tunnelbanan tog det en evighet att komma dit och ännu längre tid att komma hem igen. Vid många stationer stod tunnelbanan still i evigheter och det var smockfullt i vagnen.

Det blev alltså både miljö, social och passivitetsträning för Conrad i dag och har är ganska trött och nöjd nu.

När jag kom hem tänkte jag bjuda Sonia på en härlig ensampromenad där hon skulle få vara lös och kuta omkring, men otacksamt nog så smålog hon lite vänligt och överseende, tackade nej och sa att det var för kallt ute. Får väl återkomma med erbjudandet imorgon och se vad tanten säger då...

Som avslutning bjuder jag på en bild av Conrad där han mycket koncentrerad står och försöker slicka sej i näsan.

Dåligt väder = bra träning

Dagen började med att Conrad spydde i min säng vid halv 7 på morgonen och sen ville han ut för att tömma det som var i magen den andra vägen. Redan då snöade det och i skrivandets stund (17.00) snöar det fortfarande.

Jag orkade inte gå någon lång vanlig promenad med hundarna så istället tog jag ut Sonia först och hon fick springa lös och skutta i snödrivorna. Härligt tyckte hon eftersom hon nu inte är lös lika mycket som förr då hon lyssnar lite dåligt när Conrad är med.

Efter det var det Conrads tur och efter att ha värmt upp ett bra tag fick han springa på en äng där snön är väldigt djup och jaga sin älskade fotboll. Myckte bra träning för honom och rolig underhållning för mej.

Efter det gick vi hem och tränade lite på motsatsen till full fart och shejpade att han skulle ligga lugnt och stilla med hakan tungt mot golvet. Alla passiva moment är supersvåra för honom och huvudet ville gärna flyga upp och ibland började han gnälla av frustration och otålighet. Men på det stora hela tyckte jag att det gick bra. Det är mitt fel att han är så dålig på det. Jag vet om hur svårt det är för honom att vara passiv och borde därför öva mycket oftare på det....men jag håller med den lilla svarta. Det är ju så förbannat TRÅKIGT!!!!

Sonia fick träna på att gå till en utlagd target. Vi tränade inte så länge för hon tröttnar ganska snabbt på såna "onödigheter". Varför ska hon gå förbi mej som har godis för att gå till en target....och sen komma tillbaka till mej för att få belöningen??????? Och springa till target kan jag glömma. Lugnt och värdigt med viftande svans går hon till targeten och visar därmed tydligt att hon endast gör detta för att det verkar göra mej glad.

Nu är dom i alla fall trötta och nöjda, speciellt den lilla svarta och jag ska ställa mej och göra hemgjort hundgodis och plugga lite.

Visst är han fin, min underbara galna, pälsiga lilla knodd. Man vill bara dra tag i hans feta kinder och tvångspussa honom vilt!

Mina abstinensbesvär....

...är äntligen över och tanten är tillbaka i soffhörnet där hon hör hemma. Så himla löjligt att jag inte klarar av att vara skild från henne ett par dagar. Men hon är min svaghet här i livet.

Ensamhund

Conrad är för tillfället ensamhund eftersom Sonia har åkt några dagar till mina föräldrar. Där blir hon alltid så bortskämd att det är skamligt. Hon blir klappad konstant, får överflöd av godis och grisöron och få alltid bestämma var dom ska gå på promenaden. Lite skilland från här hemma där hon faktiskt måste rätta sej efter mina regler och där jag har annat att göra än att enbart leva för att klia hennes mage.
Medan tanten lever lyxliv så gör Conrad det också....fast på ett annat sätt. Nu blir helt plötsligt promenaderna längre och vi tränar mer än vanligt. Han är en sån söt liten knodd och tycker att det är livet när han får all min uppmärksamhet för sej själv.
Igår gick vi en långpromenad och stannade för att träna flera gånger på vägen. Den lilla svarta hoppade i snöhögarna och var allmänt galen. Skvallerträningen gick väldigt bra och jag tycker att han känns lugnare och säkrare vid hundmöten.
Ingångarna blir bättre och bättre inomhus medan de fortfarande behöver lite mer träning när vi är ute. Då går han fortfarande in för "djupt" vilket resulterar i att han sätter sig för långt bak.

Fotgåendet är jag jätte nöjd med just nu. Positionen är inte helt perfekt men det är däremot uthålligheten och attityden. Han är så himla "showig" och glad att det är helt omöjligt att inte bli smittad av den känslan.