Det är ganska ledsamt.....

här hemma just nu. Och jag går i spänd förväntan på att något ska ändras, på att få veta hur vår framtid ska se ut.
Conrad har ju som bekant alltid haft ett ganska gräsligt humör. När den lilla svarta blir arg går åskan och det pyser ånga ur hans öron. Inte heller kan han hindra sig själv utan han bara fortsätter som en bulldozer utan rimliga proportioner. Det är främst Sonia som får ta emot all denna ilska. Detta är för att han aldrig i livet skulle få för sej att ge sej på mej, och för att matte inte ger honom chansen vara dum mot andra hundar. Alltså blir det gammeltanten som han får sina utbrott på.
Han flyger på henne och visar hela garnityret rakt upp i hennes ansikte. Tanten är så snäll och klok och vänder bort huvudet och visar på alla sätt att hon faktiskt inte vill bråka med den unga slyngeln, men detta är inget han noterar. Han bara kör på så det ryker så att matte får kliva in och bryta.


Jag tror hans hiskliga humör till en viss del beror på att han har ont någonstans. Hans knän är ju lite instabila men inte alls så mycket att det känns som att det här beteendet skulle vara rimligt. Däremot har han också ont i ryggen och ibland ser hans bakbens rörelser ut som en kråka i kraftig blåst. Jag tror att det är något fel. Men jag vet inte vad. På onsdag ska vi rönta ryggen och se om vi får några förklaringar där.
Är så rädd att jag skulle behöva både spy och skita på en och samma gång, men jag vet att det är bäst att få veta. Det är att inte ha en aning och bara gå omkring i limbo och vänta som vi gör nu, som är det allra värsta. Som tar knäcken på en, suger musten ur en och som trasar sönder nerverna till slamsor.


Tycker så synd om mina hundar. Sonia ska inte behöva ta såna här smällar nu. Jag vill att hennes sista år ska vara lugna och harmoniska och fyllda med glädje. Inte av en liten uppkäftig skitgris som försöker nita henne så fort det inte passar honom.
Och Conrad.... Min lilla svarta pälsgris. Som jag längtade efter den hunden. Och så glad jag var när han föddes och jag visste att han var på väg att bli min. Så här var det ju inte alls meningen att det skulle bli. Trött efter bara en timmes promenad och släpandes med tassarna i asfalten. Han är min finaste pojke som jag avgudar och som gör mej vansinnig och gråhårig. Vad skulle jag göra utan honom och hans pussar. Ingen kan hångla lika bra och lika grundligt som Conrad kan.

Kan bara skicka upp en bön om att allt ska ordna sig till det bästa och hoppas på att någon hör mej.