AD/HD röntgen

Idag blev den lilla svarta höftleds och armbågsröntgad.

Veckan innan fick jag reda på att han har patella luxation på båda bakbenen och att han som resultat av detta går fel så är han väldigt ojämt musklad där. Han har också blivt öm i ryggen av detta. Vid undersökning av höfterna visade han tecken på smärta och obehag så att påstå att jag har varit nervös över den hans röntgen är en stor underdrift.

Det gick dock väldigt bra. Vi gjorde den på Albano hos Kicki efter tips från Maria (uppfödaren) och hon var både duktig, snabb och trevlig.

Hon sa att armbågarna såg fina ut och att höfterna såg ut att vara B eller C.

UNDERBART!!!

Äntligen kan jag sluta oroa mej över att han även ska ha fel på höfterna upp på de andra besvären. Nu gäller det att se till att han börjar gå i rätt form och muskla på honom jämt på bakbenen. Förhoppningsvis kommer det göra att han inte heller kommer ha problem med ryggen i fortsättningen.

Visst är jag väldigt ledsen över att hans knän inte är så stabila som jag skulle önska, men han kommer ändå att få ett bra och rikt liv.

Hela eftermiddagen har nu Conrad legat här hemma väldigt trött, extremt hungrig och ganska vindögd efter dagens äventyr.

Min underbara älskade lilla pälspojke!

Vuxen bror.....

....men en liten Conrad.

Jag snodde ett kort från J som är matte till Milo, Conrads kullbror (hoppas det är ok). Han gjorde ett helt fantastiskt MH här om dagen. Blev imponerad av hur nygg han är och att hur mycket han har breddat sej. Ser ut som en stilig vuxen hund nu.

Det gör inte den lilla svarta här hemma dock. Han har fortfarande ett överflöd av valpskinn som är superhärligt att knåda och dra i, samt ett litet litet huvud med ett ständigt förvånat och förbryllat uttryck i ansiktet. Över bröstet är han smal som en dvärgpincher.

Tror inte att han kommer att bli så jätte stor eller bred när han har vuxit färdigt och det är ju skönt att veta i alla fall.

Titta på skillnaden mellan snygga Milo och lilla Conrad!

Milo, April 2010

Conrad, April 2010

Conrad 1 år!

Den älskade lilla svarta fyller idag 1 år!

Han firade detta genom att gå en långpromenad i solen med tant Sonia, få besök av Catharina (som hade med sej hundgodis), träna in ett nytt trick och gnaga i sej ett stort ben. Senare i kväll ska han få följa med ut och springa, så på det hela stora har det varit en ganska bra dag för den lilla.

Jag har firat dagen genom att tvångs pussa och krama honom så ofta jag kommer åt och vräka i mej morotsmuffins som jag på något mirakulöst sätt lyckades baka till perfektion. Ingen dålig dag för mej heller med andra ord.

Kan inte riktigt förstå att det redan har gått ett år sen Maria uppfödare skickade ett sms för att tala om att min hane var född. Det känns som att han alltid har varit här. Min fantastiska lilla Conrad!

1 månad gammal3 månader gammal 4 månader gammal

6 månader gammal

9 månader gammal

10 månader gammal

1 år och helt ljuvlig

Det låg några godisar under fåtöljen....

....och det märkte Conrad på en gång eftersom han är så otroligt glupsk. Som en utsvulten labbe i aptiten ungefär. Tyvärr låg dom för långt in för att han skulle nå dom, men han försökte sitt bästa i alla fall. I 20 minuter försökte han ihärdigt nå dom och jag var hjärtlös nog att skratta åt hans försök tills jag till slut förbarmade mej och tog fram dom ynkliga 3 godisbitarna.

Garageträning

Äntligen har det blivit lite varmare, eller mindre kallt är nog mer rätt uttryckt. Så eftersom jag MÅSTE få till en massa positiv träning med andra hundar drog jag med mig Conrad till Älvsjö-garaget för att träna lite med klickergruppen.
Det gick väl sådär. Det är väldigt svårt att se på när andra hundar leker och nästan plågsamt när han får stå bredvid och kolla när dessa hundar får komma fram till människor och få klappar och kel. Han vill ju också!!!! Det är ju faktist Conrad som är bäst i stan på att mysa, så frustrationsnivån flög i taket ganska många gånger. Han låter förskräckligt då måste jag erkänna.
Jag tror att det var jättenyttigt för honom så vi får väl se om vi kan göra om det nästa vecka också om det inte är för kallt.

Sonia har ruttnat på vintern nu och är till och med grinig på långpromenaden mitt på dan som hon i vanliga fall brukar gilla. Nu tjurar hon och i perioder kan hon helt plötsligt inte gå i koppel längre utan drar lite hur som helst. Ska bli så skönt när våren har kommit igång helt och man har kommit förbi perioden då det är slask överallt och hundarna ser ut som vandrande slaskhögar när man kommer in.

Heligt förbannad

Conrad har ju som jag tidigare nämnt ett himla humör. När det involverar andra hundar blir han arg lätt, snabbt och med en väldig styrka. Han är en ettrig liten terrier ut i klospetsarna när det gäller just andra hundar trots att han är så himla snäll annars.
Jag tycker inte att det är något konstigt i sig, utan ser det mest som ett personlighets drag hos honom. Han har varit så ända sen den dagen han flyttade hem till mej. När Sonia sa till honom så drog han sej alltid tillbaka till ett säkert avstånd, men stog sedan där och fräste och moppsade sej och på den vägen har det fortsatt. Jag trodde att det berodde på en kombination av en liten inneboende osäkerhet blandat med ett hett humör.
Efter han blev biten så blev det värre. Mycket värre. Han började gå i försvar så fort han kände sig minsta lilla osäker med andra hundar. Det jag tycker är svårast är att han har inställningen att det är bättre att ta det säkra före det osäkra och attackera och skrämma bort den andra hunden innan den hinner hoppa på honom.

Vi försöker jobba varje dag med det här. Träningen innefattar övningar som ska höja hans självförtroende så som balansvningar och kroppskontroll och så började vi med spår så tidigt just av den anledningen. Vi skvallertränar också på varje promenad och försöker gå promenader med andra hundar, även om vi skulle behöva göra mer av den varan.

Det som gör mej så arg och ledsen är att det känns som att det alltid händer något som förstör för oss. Som idag när det kom rusande en okopplad liten papillon fram till Conrad. På något sätt som förmodligen hade med magi att göra slet sig Conrad ur sitt sele och satte sedan efter din lilla papillonen för att jaga bort den. Jag lyckades kalla tillbaka honom efter ett tag men då var skadan redan skedd. Conrad var upprörd och fick en till dålig erfarenhet under bältet.
Det känns som att såna händelser sker hela tiden och det gör mej rent ut sagt urförbannad!!!
Jag lägger ner så himla mycket träning för att min hund ska kunna känna sig säker kring andra hundar och vid hundmöten....och så träffar man på respektlösa och slarviga idioter till ägare som låter sina hundar springa vind för våg. Det gör att vi måste backa massa i träningen och det förstör så himla mycket för oss.
Ägarna till papillonen gick så långt bakom att dom inte ens syntes och deras respons på det hela var att fråga mej om Conrad var elak eftersom han lät så förskräckligt. "Du kanske borde ha honom kopplad" sa kärringen till mej. Där brast min självbehärskning kan jag tala om och den tanten fick veta hut så det ven kring öronen. Men inte bad hon om ursäkt innan hon gick sin väg....

Jag hoppas nu att det inte har förstört så mycket av vår träning. Jag letade upp några hundar på hemvägen som vi skvallertränade på och det gick bra. Men nu får det faktiskt vara slut med såna här incidenter eller så får jag väl börja gå omkring med en dog-defence spray i fickan och spruta på alla som kommer nära. Jag tänker i alla fall inte låta någon hund komma och göra Conrad osäker eller upprörd igen.
Förresten så söker vi trevliga promenad-kompisar (riktat till alla er som inte har blivit avskräckta av min beskrivning av Conrad *skratt*) som vi kan gå kopplade promenader med där dom inte ens behöver hälsa på varandra. Hör av er om ni vill gå en sväng.

Conrad 8 månader

Den lilla svarta är över 8 månader nu och närmar sig snabbt 9. Han är vild och galen och glad precis hela tiden. Om han var människa skulle han spatta omkring och skratta högt för sig själv som en sån där mentalpatient.

Vi skvallertränar som galningar på andra hundar och det går framåt och koppeltränar gör jag när jag har tålamod och ork. Oftast springer han lös eftersom jag helt enkelt inte har någon som helst lust att träna på att inte dra. Borde nog skärpa mig med det tror jag....

Just nu har jag supermycket att göra så det har blivit extremt lite organiserad träning. Istället tränar vi lite under promenaderna när lusten faller på. Den sista tiden har det blivit mycket fotgående med fokus på positionen, attityden har han redan. Han har en tendens att komma för långt fram och dansa fram på snedden. Tror att en externbelöning bakom honom skulle hjälpa men då behöver jag en skålvakt i början. På grund av tidsbristen så har vi inte kommit iväg på några träningsträffar alls men snart slutar kurserna i skolan och då har vi en massa tid.
Han börjar växa till sig och nu tycker jag att han är ganska lagom på höjden och kan börja bredda sig i stället. Han ser fortfarande ganska rolig ut med sina långa ben och lilla, lilla huvud och en massa tjock päls. Sötaste och goaste killen i stan är han men jag tror nog inte att det blir någon utställningshund av den här. =) Vilket inte gör mig det minsta.

Det är intressant att få börja se vilken slags hund som finns där under hormonerna och tonårs-galenskaperna. Tror att han kommer att bli en superhund när han blir vuxen. Positiv, arbetsglad och massa humor och personlighet. Precis som jag tycker att en staffe ska vara.

Jobbig unghund

Som ni kanske har förstått så har Conrad inträtt i den smått jobbiga unghundsfasen. Som nybliven tonåring kombinerat med en periodisk spökålder så kan ni nog föreställa er att han kan vara ganska så påfrestande många gånger.

Jag tror dock att det är mycket jobbigare för honom än det är för mig. Han verkar så förvirrad många gånger och ibland tror jag inte att han vet vad han håller på med utan att hans hormoner bara reagerar och styr hans handlingar.

Det jag tror gör det extra svårt för honom är att han fortfarande vill så väl och vill göra mej nöjd. De flesta unghundar jag har hört talas om börjar i tonåren skita totalt i att komma på inkallning, lyssna under promenaderna och slutar ta lika mycket kontakt som de tidigare gjorde.

Det stämmer inte in på min Conrad. Han gör sitt yttersta att komma när jag ropar och tar kontakt med mig hela tiden när vi är ute på promenad. Han vill mer än gärna träna med mig och samarbeta......men ibland blir det liksom kortslutning i hans lilla hjärna och då blir det inte riktigt rätt. När det väl landar i hans skalle så anstränger han sig för att göra rätt och kan bli ganska frustrerad om det inte går, men det är rörande att bevittna hans vilja att försöka. Visst tappar han hjärnan ibland och slår dövörat till när jag ropar något, men han kommer alltid på sig själv efter ett tag och kommer spurtande som en raket för att se efter vad jag ville.

Jag försöker göra mitt allra bästa för att underlätta för både honom och mig. Jag försöker förutse och hinna före att avleda honom innan han gör något fel och jag försöker ge honom massa uppmuntran och stöd. Det verkar som att hans självförtroende just nu ligger i exakt nivå som en osäker och finnig 13årig ung man, så det är bara att ösa beröm över den lille. Allt för att öka hans självförtroende och få honom att känna sig duktig. Det är därför jag började spårträningen just nu. Jag är så lat så för min del hade det lika gärna kunnat vänta till våren, men det kändes som att det är nått han kan behöva.

Nu mer än någonsin känns det viktigt (i alla fall för mig) att strunta i krav och korrigeringar. Det han behöver just nu är kärlek och stöd medan han förändras och utvecklas.

På många sätt är han fortfarande väldigt valpig och hans behov av närhet är om möjligt ännu större än förrut. Jag hoppas att vi tar oss igenom unghundstiden utan att det blir för jobbigt varken för lilleman eller för hans matte.

Sammanfattning Conrad 7 månader

Den lilla svarta har susat in i slyngelåldern/tonåren/trotsålder. Det innebär i praktiken att hans lilla hjärna verkar ha fallit ur någonstans på vägen. Jag hoppas att vi hittar den igen snart....Det är inte lika viktigt att komma på en gång på inkallning, koppelgåendet går vissa dagar inte alls och all passivitet som vi har tränat på är som bortblåst. Han anstränger sig för att lyfta tufft på benet när han kissar men har inte lärt sig att sikta helt rätt än så ibland blir det fel.

Vi har fått gå tillbaka i vår träning jättemycket och göra det lättare för den lilla korven, speciellt då vi tränar utomhus. Det är ju så mycket annat som lockar och han har just kommit på att allt luktar helt fantastiskt spännande. Och vissa gångar så kliar det så mycket i benen att han bara måste springa som en tok fram och tillbaka i ett par minuter.

Hans osäkerhet när det gäller andra hundar är fortfarande kvar men vi jobbar hårt på det varje dag. Hans kompis Millie (staffe) är en perfekt lekkompis som förstår när han tycker det blir läskigt och som då ger honom utrymme och visar att hon inte vill nått illa. När han leker med Sonia tycker han inte att det är läskigt alls. Snarare kan han istället bli ganska pestig och jobbig istället.

Han är fortfarande väldigt valpig i kroppen och är inte inne i någon "snygg-period" just för tillfället. Hans ben är långa och lite vingliga, huvudet litet som en ärta och nosen är lååååång. Han har en massa päls och ibland tycker jag att den känns mer som pälsen på en labbe än på en staffe ;)

Det ska bli väldigt spännande att se hur han kommer att utveckla sig när han väl börjar bredda sig lite och växa upp.

Det vi jobbar mest på just nu är

• Ingångar till fotposition. Det går bra men han är lite dålig på frivilliga ingångar. Det står inte så högt upp på hans prioriteringslista så den positionen ska jag bygga mer värde i.
• Gripa leksaker ENBART på kommandot "Ta den!" Det funkar hur fint som helst hemma men så fort jag har med mej en leksak och vi åker ner i hissen kastar han sej efter den med huggande käftar. Lite mer träning behövs med andra ord.
• Förståelse för fotpositionen. Jag vill att han ska börja få en förståelse för i exakt vilken position som är rätt när det gäller det fria följet. Han går gärna lite för långt fram och baken svänger hit och dit som en salsadansares.
• Komma in med leksaker och lämna dom i handen. Påbörjade den träningen idag och det gav redan resultat så det är bara att fortsätta på samma spår. Jag kastar iväg en leksak och när han springer iväg efter den tar jag fram en annan leksak och börjar ha väldigt roligt med den. När han kommer tillbaka med leksaken för att se vad jag gör kastar jag iväg min leksak. Vi har kommit så långt att han springer fram med sin leksak i munnen och droppar den framför mina fötter. Än så länge vill han inte lämna den i handen.
  

Jag tycker att han är jättejobbig bitvis men det tillhör ju tonåren. Men han är fortfarande oerhört kelig och snäll. Han är fortfarande en glad lite skit som tycker att det mesta är jättekul. Han har fortfarande en massa arbetslust och en massa energi och han gillar att träna tillsammans med mej. Och han är fortfarande världens finaste kille även om jag vissa dagar skulle vilja sälja honom för en billig penning på Blocket. =)