Diagnosen

Conrads slutgiltiga diagonos efter att alla på Strömsholm hade fått titta ordentligt på magnetröntgen blev att han hade ett diskbråck ganska långt bak i ryggen som veterinärerna inte ville operera och att alla lederna mellan kotorna var svullna och såg irriterade ut.

De sa att han skulle troligtvis få gå på smärtstillande för resten av livet och att även med restriktioner och rehab så var det inte säkert att det skulle bli bättre och att det även kunde bli mycket värre.

Jag älskar den lilla svarta för mycket för att vilja döma honom till ett sådant liv när han endast var 15 månader gammal och det var därför han fick somna in.

Det är tomt och underligt tyst här hemma och saknaden är otroligt stor. Jag längtar efter honom så mycket att det ibland gränsar mellan sorg och frustration över att han inte är här....och att han aldrig kommer tillbaka.

Samtidigt så vet jag att det var rätt beslut. Först nu när det är över inser jag exakt hur stressad han var och hur jobbigt hans liv måste ha varit på många sätt. Att han ändå var så glad och vänlig visar vilken underbar kille jag hade äran att ha hos mig i över ett år. Jag tror inte att jag nånsin kommer att få en till hund som är så full av ren och ohämmad kärlek till mig som min Conrad var.

Den lilla päls-pojken gick genom livet med en svans som oftast stod rakt upp med svanstippen böjd över ryggen. Ständigt stöddig, och genomgående stolt, glad och fylld av hybris. Jag och Jojjo kallade det för hans skorpionsvans. När han fick sista sprutan och livet lämnade honom så reste han på svansen och lämnade därmed det här livet med svansen i topp, på väg mot det stora äventyret.

Min finaste pojke, vad jag saknar dej!

Sov gott min älskade Conrad!

Min allra finaste Conrad fick somna in idag. Jag hoppas att du äntligen är utan smärta och får springa så fort du kan över ängarna.

Jag saknar dej min lillpojke, min älskade pälsgris! Du var så efterlängtad och så otroligt älskad och det är svårt att förstå att det är över nu. Att allt vi borde ha gjort tillsammans aldrig kommer att hända.

Vi ses igen du och jag min lilla gris och då kommer vi alltid att få vara tillsammans. Tills dess är du alltid älskad och aldrig glömd!

Vila Mjukt min finaste pojke!

Magnetröntgen

Imorgon åker vi till Strömsholm för att göra magnet rtg. på Conrad. Det sista hamlstrået är gripet och jag hoppas på goda resultat.....eller i alla fall något resultat överhuvudtaget.
Sonia-tanten får följa med och undersöka de fina omgivningarna medan den lilla svarta blir sövd och röntgad.
Jag har blivit förvarnad om att det kommer gå på mellan 11-13 tusen så håll tummarna för att vi åker hem därifrån glada, hoppfulla och fattiga istället för förkrossade och fattiga.

Conrad uppdatering

Nu har vi alltså röntgat ryggen på den lilla och det syntes inget konstigt alls. Nu har han ätit smärtstillande i 4 veckor för att kunna utesluta inflammation någonstans. Det har inte blivit någon skillnad alls under den här tiden. Snarare tycker jag att det känns värre. Hans tassar skrapar i asfalten efter bara 30 minuters promenad och han är stissig, stressig och otrevlig som alltid mot Sonia och alla andra hundar som vi kan tänkas möta.
Nu väntar alltså magnetröntgen eller skiktröntgen som sista möjlighet att ta reda på vad som är fel.
Vi sk få remiss av vår veterinär på tisdag så får vi se när vi kan få tid.
Under tiden går jag omkring på helspänn och väntar och oroar mej. Hela livet är liksom satt på stand by tills jag får veta vad som händer och om det finns nått hopp.
Ibland tittar jag på Conrad och då ser han på mig och ser ut som en gammal gubbe i ansiktet med en blick som är väldigt ledsen. Det gör ont i hjärtat på mig. Jag önskar jag kunde hjälpa honom.
Det är inte mycket som är roligt just nu men vi kämpar på tills vi kommer genom tunneln och ut på andra sidan.

Det är ganska ledsamt.....

här hemma just nu. Och jag går i spänd förväntan på att något ska ändras, på att få veta hur vår framtid ska se ut.
Conrad har ju som bekant alltid haft ett ganska gräsligt humör. När den lilla svarta blir arg går åskan och det pyser ånga ur hans öron. Inte heller kan han hindra sig själv utan han bara fortsätter som en bulldozer utan rimliga proportioner. Det är främst Sonia som får ta emot all denna ilska. Detta är för att han aldrig i livet skulle få för sej att ge sej på mej, och för att matte inte ger honom chansen vara dum mot andra hundar. Alltså blir det gammeltanten som han får sina utbrott på.
Han flyger på henne och visar hela garnityret rakt upp i hennes ansikte. Tanten är så snäll och klok och vänder bort huvudet och visar på alla sätt att hon faktiskt inte vill bråka med den unga slyngeln, men detta är inget han noterar. Han bara kör på så det ryker så att matte får kliva in och bryta.


Jag tror hans hiskliga humör till en viss del beror på att han har ont någonstans. Hans knän är ju lite instabila men inte alls så mycket att det känns som att det här beteendet skulle vara rimligt. Däremot har han också ont i ryggen och ibland ser hans bakbens rörelser ut som en kråka i kraftig blåst. Jag tror att det är något fel. Men jag vet inte vad. På onsdag ska vi rönta ryggen och se om vi får några förklaringar där.
Är så rädd att jag skulle behöva både spy och skita på en och samma gång, men jag vet att det är bäst att få veta. Det är att inte ha en aning och bara gå omkring i limbo och vänta som vi gör nu, som är det allra värsta. Som tar knäcken på en, suger musten ur en och som trasar sönder nerverna till slamsor.


Tycker så synd om mina hundar. Sonia ska inte behöva ta såna här smällar nu. Jag vill att hennes sista år ska vara lugna och harmoniska och fyllda med glädje. Inte av en liten uppkäftig skitgris som försöker nita henne så fort det inte passar honom.
Och Conrad.... Min lilla svarta pälsgris. Som jag längtade efter den hunden. Och så glad jag var när han föddes och jag visste att han var på väg att bli min. Så här var det ju inte alls meningen att det skulle bli. Trött efter bara en timmes promenad och släpandes med tassarna i asfalten. Han är min finaste pojke som jag avgudar och som gör mej vansinnig och gråhårig. Vad skulle jag göra utan honom och hans pussar. Ingen kan hångla lika bra och lika grundligt som Conrad kan.

Kan bara skicka upp en bön om att allt ska ordna sig till det bästa och hoppas på att någon hör mej.

Tanden är ute...

...och den lilla gnällspiken är hemma igen.

Det gick faktiskt bra att lämna honom där och han travade glatt iväg med en sköterska. Jag slank iväg så att han inte såg det och blev tillsagd att komma tillbaka och hämta hem honom vid 14.00.

Vid ungefär 11.40 ringde dom igen och undrade om jag kunde komma tidigare eftersom den lilla mannen var vaken och mycket högljudd. Jag åkte iväg och redan ute i receptionen hörde jag honom gny, gråta och yla. Han var inte glad och ljudnivån höjdes ytterligare när han hörde mej prata med en sköterska. Då vrålade han på högsta volym.

-Jag är här inne! Det är här dom håller mej fången. Kom och hämta mej omedelbart!!!!!!

Han var lite groggy men mycket lycklig och lättad över att få åka hem igen, där han la sej och sov i buren. Det var tur att vi tog bort tanden för tydligen var rötterna inte alls på väg att försvinna och tanden satt hårt. Dom fick sy några stygn men det ser fint ut i munnen och inte svullet alls.

Jag tror att det mest traumatiska med hela händelsen för Conrads del var att han inte fick någon mat. Det är först nu som han fick lite uppblött torrfoder. Han har vandrat in och ut ur köket hela dagen och suttit utanför köksdörren med långa lidande blickar på mej. Var det möjligtvis så att jag inte förstod att han höll på att dö av svält? Sista timmarna innan han fick mat klev han upp på min mage ett par gånger och skrek mej rakt i ansiktet. Ett upprört, irriterat och uppfodrande skrik.

Jag var tvungen att skratta lite åt honom medan Sonia suckade och skämdes å hans vägnar som inte kan bete sej ordentligt. Det är förskräckliga varelser han bor tillsammans med.

Mer veterinärräkningar

Igår var jag med Sonia för att ge henne den vanliga cartrophen-sprutan och då tog jag också tag i diskussionen om Conrads sista valptand som vägrar att flyga ur boet. Jag har vickat och dragit i den och lekt en massa dragkamp med leksaker och handdukar i flera veckor för att få den att lossna. Efter allt detta sitter den fortfarande säkert som urberget.

Eftersom han nu närmar sig 7 månader så tyckte min vet. att jag skulle ta bort den. Chansen att den skulle ploppa ut självmant var ganska liten nu sa hon, och den kunde förstöra hans bett.
Sagt och gjort bokde jag alltså på en tid till honom imorgon kl. 08.00. Det känns ganska surt måste jag säga. Inte bara för att det kommer gå på 3000 kr, utan för att jag hade önskat att den lille blev lika enkel som Sonia när det gäller veterinären. Hon gillar att gå dit eftersom alla tar på henne, ger henne godis och beundrar henne i största allmänhet. Det är livet tycker tanten och vill mer än gärna gå dit.
Hade då föresatt mej att Conrad skulle ha samma inställning men det tror jag inte kommer att hända nu. Han kommer att skrika av förskräckelse och ilska när jag ska lämna honom och det kommer inte heller vara populärt att sitta i buren och vänta varken före eller efter ingreppet. Det kanske skulle gå ann om han fick sitta i en sköterskas knä hela tiden och samtidigt bli matad med oxfilé. Min enda förhoppning är att han ska glömma händelsen snabbt. Tänkte att nu när han är jobbig tonåring så borde det inte rymmas speciellt mycket i hans lilla, lilla, lilla ärthuvud.
Sonia är väl den enda som kommer bli glad över det hela eftersom hon då får iväg honom ett litet tag och får vara i fred från hans trakasserier.

Den lilla svarta....

....är precis lika glad och sprallig som vanligt så han tog ingen skada alls av "delikatesserna" som han satte i sej. Istället verkar det som att det satte igång något i honom för idag lyfte han minsann på benet två gånger när han skulle slå en drill.
Vi var också ute i skogen idag och Conrad tyckte det var ett riktigt äventyr. Måste nog ut lite oftare så att han inte enbart blir en stadshund. Som det är nu trodde han att han skulle komma bort sej om han inte gick på samma sida av ett träd som jag. Men han flög över stock och sten så jag har gott hopp om att han snart känner sej lika hemma i skogen som hemmavid.
Hade tänkt att det här var ett utmärkt tillfälle att gömma mej bakom stenar och träd och öva lite inkallning, men det gick inte alls eftersom han jättekoll på mej hela tiden.

Den som inte har kännt sej så bra idag har tyvärr varit Sonia. Imorse ville hon inte äta och var allmänt hängig. Hon betade en massa gräs men inget kom upp. Nu har hon hämtat sej och verkar var normal igen men jag blir lite orolig i alla fall. Är så himla löjlig när det gäller henne och det kommer jag nog alltid att vara. På något sätt är jag inte alls lika hönsig när det gäller Conrad. Antar att det beror på att han är ung och stark och hon börjar bli gammal och redan är sjuk.
Min finaste tant! Jag är så glad att jag har henne.

Jävla skitvalp!!!!

Var och lunchade med en kompis idag och var borta i 2 timmar. Hundarna var ordentligt rastade och innan jag gick låg vi en stund och hånglade i soffan för att varva ner.
Kom tillbaka och möttes av synen av en karta av mina p-piller som låg på golvet tom och en resterna av en sönderbiten bläckpenna i soffan. Han hade inte ätit upp bläcket eller stålfjädern som finns innuti men fått i sej det mesta av plasthöljet. Dom bitar som låg kvar var långa och otäckt vassa.
Dessutom hade han hämtat klickern och lagt den bredvid Sonia (????) och placerat fjärrkontrollen i sängen vid fotändan.

In till djurakuten som hade en tid ledig och kolla om det gick att få honom att kräkas. Tyvärr så sa veterinären att det inte gick eftersom de vassa plastbitarna var för långa och om dom fastnade på väg upp så kunde det vara riktigt farligt. Det var i så fall bättre om dom fastnade på väg ut det andra hållet. P-pillerna var ingen fara med eftersom han hade fått i sej så få.
Hela kalaset gick på 1200 kr + 2 burkar sparris på vägen hem. Hoppas nu bara att det inte fastnar på väg ut så att vi måste åka in igen och öppna honom.
Förstår inte var det här kom ifrån. Han har ju gått att lämna ensam utan problem ända sen han kom.....
På plus-sidan så var han väldigt duktig och klarade av röntgen och allt annat utan värre problem än att han gärna ville våldta personalens munnar med sin glada tunga.

Två hål i kinden....

...fick Conrad förra veckan då han lekte med sin gamla kompis Kelly (staffe). Hon tände till på alla cylindrarna och bet honom ordentligt i kinden. Vi fick lyfta bort henne för att hon skulle släppa så av någon anledning var hon rätt sur. Vid det laget hade även unge Herr Conrad blivit förbannat och tyckte att jag skulle släppa loss honom så att han kunde få bita tillbaka.

När humöret hade lugnat ner sig lite gick vi en promenad och Conrad fick träffa snälla Millie (staffe) så att han inte skulle tycka att det var för läskigt.

Tycker att det tyvärr har påverkar honom lite grann, och han är mer på alerten när han ser andra hundar nu och vissa gånger låter han som en hel rottweiler. En kombination av frustration och osäkerhet misstänker jag.

Han har fått gå lite prommisar med bra hundar och följa med till Hundstallet när dom hade öppet hus i helgen för att träna passivitet och för å se att det faktiskt inte händer nått läskigt när man ser andra hundar. Tycker att det har funkat helt ok men vi ska jobba vidare på det för säkerhets skull.

Sonia har vårdat Conrads ansikte ömt sen han blev biten och är noga med att tvätta honom. Conrad pussar tillbaka men iblan kan han inte hålla sej när Sonias tunga är så lätt tillgänglig utan biter tag i de

I måndags och i dag tränade vi med Johanna och Millie. Lilla Kelly var också med idag och tydligen var varken hon eller Conrad långsinta för dom verkade ganska glada och nyfikna när dom såg varann. Självklart fick dom inte hälsa eller leka men dom kunde sitta bredvid varann och träna nära utan att det var några som helst konstigheter.

Vi har tränat fotgående och jag tycker att det känna ganska bra. Han har en fin attityd men som den lilla kille han är så är det ganska vingligt fortfarande.

Har också tränat en del stadga i både sitt och ligg och han är hur duktig som helst. Har tagit tag i början till ett hopp-stå också men inte kommit så långt. Har lite svårt för att få till det omvända lockandet precis när han har landat med framtassarna så att han ska stå kvar. Men jag får väl träna upp min dåliga koordination så att han förstår vad jag menar.

Sonia och jag tog en härlig promenad alldeles själva och avlslutade den nere vid Fredhälls klippor där hon badade och jag njöt av solen och utsikten.

Träningen har legat på hyllan....

...ett tag nu då jag både har häcken full med skolarbete, min paralyserade ansiktshalva som gör det jobbigt att äta och dricka och prata och så lider jag av sömnbrist eftersom Conrad är dålig i magen och har varit det ett tag.

I början var allt ok på dagarna medan han på nätterna hade bajsfester i sovrummet. Efter ett par dagar blev han sämre i magen även på dagtid så det har varit ett jäkla springade, och hans fina resultat av perfekt rumsrenhet blev minst sagt bajs-befläckat. Nu äter han lite skonkost och Canikur och verkar bättre. Jag hoppas på det i alla fall då jag verkligen skulle behöva få sova ordentligt en natt.

Vi har alltså inte shejpat eller tränat på något annat sätt på drygt en vecka och det märks verkligen på lillen. Han fick ett litet fnatt här om kvällen och försökte bita tag i mina fingrar och försökte också slita av mitt hår som han fick tag en tofs av. Han terrar Sonia mer än vanligt men det kanske är positivt också för hon har till slut börjat säga ifrån lite mer.

Jag tror att jag får ta mej samman och träna lite med honom imorgon så att vi alla kan få lugn och ro. Intressant att de 5-10 minuter som vi tränar varje dag verkligen gör så stor skillnad. Bjuder på några nya bilder som jag tog för nån dag sedan.

Conrad visar prov på det berömda staffe-smilet
Conrad med sitt nya Hurta-halsband

Sonia blir attackerad....

....men räddar sej till slut upp i soffan

Jämmer och elände

Ja, av något konstig och helt okänd anledning så har jag nu fått något som kallas för partiell Facialisparese, vilket helt enkelt innebär att jag har fått ansiktsförlaming på högra sidan av ansiktet.
Oerhört störande!!!
Mitt öga rinner och ibland bryter det ut som ticks som i protest. Jag har världens problem med att dricka eftersom det bara vill rinna ut på höger sida där läppen inte har någon vidare styrsel eller kontroll. Har tappat smaken på högra delen av tungan och ibland känns det som att den vill samarbeta lika lite som Sonia när hon är som surast.
Har börjat äta hög dos av cortison men ingen förbättring har inträffat. Snarare blir det värre oroväckande nog.
Vi får se vad som händer så jag skriver FORTSÄTTNING FÖLJER.....

Jag håller i alla fall igång när det gäller hundarna som inte kan hjälpa att matte är halvt förlamad.
Igår tog jag och tanten en sväng in till stan och Conrad fick lite enskild koppelträning. Vi tränade också lek eftersom jag kände mej inspirerad. Jag vill att han istället för att ta tag i leksaken och sedan kuta iväg åt helvete med den eller lägga sej ner en bit bort och slita den i stycken, att han ska komma in till mej med den och lämna den i handen. Hahahaha!!!!!
Ja som ni förstår så är vi en bit bort från det målet men man måste börja någon stans.
Jag tog alltså med mej MASSA leksaker och roliga pinnar ut. Så lekte vi lite tillsammans och när han sprang iväg med föremålet började jag leka vilt med en annan leksak. Då kom han i full fart för att se vad jag höll på med och fick stor belöning för det....även om han inte hade föremålet med sej in till mej.
Tanken är alltså att han ska tycka att leksaker är roligast när vi leker tillsammans och att det lönar sej att komma in till mej med dom.
Vidare har vi jobbat en del med signalkontroll på sitt och backa och även börjat fixa lite med stadgan på sitt. Jag har kört med omvänt lockande för att han ska förstå att han ska fortsätta med beteendet tills han får frisignal.

Med Sonia gjorde jag faktiskt ett uppletande här om dagen. Första skicket så hittade hon den älskade luddiga kampleksaken och det andra skicket så hittade hon till sin stora förvåning ett grisöra som hon självklart inte brydde sej om att komma in med till mej. Jag känner att det inte längre spelar någon roll när det gäller hennes träning. Huvudsaken är att hon har roligt och inte hur momenten går till eller hur reglerna är.

Första badet avklarat

och det gick fint. Conrad tyckte inte att det var så roligt men det var ganska mysigt att sitta i knät och bli handdukstorkad efteråt.

Sonia brukar alltid bli lite beskyddande över de hundar som matte har tvingat in i badet så hon gjorde sitt bästa för att vara sympatisk.

Som tack började Conrad rengöra hennes tassar vilket Sonia stog ut med fast blicken var plågad.

Det blev ingen kurs med Irene i tisdags eftersom Sonia blev sjuk. Varje gång hon satte sig ner eller stog upp så rann det kiss från henne och det blev stora sjöar överallt. Som den extremt rumsrena tjej hon är så skämdes hon förfärligt och mådde jättedåligt så jag ville inte lämna henne ensam då.

I onsdags gick vi alltså till veterinären och det visade sej att hon hade blod i urinen så det är väl antagligen urinvägsinfektion. Har börjat med penicilinkuren och hon har inte läckt mer.

Med Conrad går det hur fint som helst. Han har inte bajsat inne sen andra dagen han kom och om det någon enstaka gång kommer en liten pöl inne så är det för att jag inte har varit uppmärksam. Han har inga som helst problem att göra ifrån sej ute även om det spöregnar. Lekträningen går framåt och nu har han inte bara fattat att han måste leka för att få godis, utan jag tror också att det har funkat att värdeladda leken. Han är mycket mer på nu och verkar tycka det är roligt. Fast vi har en lång väg kvar till att han kan leka med godis-störningar på golvet.

Vi har shejpat in nostarget på både min handflata och på en target-stick men inte satt signal på det. Tyckte också att det var viktigt att börja tidigt med "backa" så det har vi shejpat. Går bra även om vi inte har fått in nått riktigt flyt på det än.

Han erbjuder "sitt" hela tiden så snart ska jag lägga signal på det och sen blir det en massa signalkontroll. Vill inte ha en till hund som bara sätter sej på rumpan och stirrar ut mej.
Min bedårande lilla Kotte!

Stackars Sonia

Som om inte operationen var nog så började hon i går natt spy och få sprut-diarré. Det avtog inte utan hon var tvungen att gå ut varannan timme. Till slut var det inte ens diarré längre utan bara vatten som var färgat mörk-orange eller rött av blod.
Så vi åkte in till akuten och fick medicin för att få hejd på det så att tarmen skulle få vila. Hon är pigg och livlig så vi åkte hem och väntade på att det skulle bli bättre. Det har hjälpt och hon ligger nu i soffan och sover, helt utmattad och antagligen lättad över att det inte skjuter vätska ut ur hennes lilla rumpa längre.
Själv är jag helt slut av sömnbrist och oro. Först fick jag ingen sömn de två nätterna efter Sonias operation eftersom hon ville ligga på min axel och sova och gnälla, gnissla och pipa mej i örat. Varje gång jag försökte placera henne lite längre ner så kravlade hon sej tillbaka. Säga vad man vill om min hund men hon är envis som satan och vet vad hon vill. Och ännu viktigare så vet hon minsann vad hon INTE vill också.
Igår natt var vi ju ute varannan timme för att uppsöka lämplig toalett till Sonia så det blev mycket sporadisk sömn då också. Inatt hoppas jag att vi båda för sova ordentligt.

My dog hates me

Operationen gick bra igår även om jag inte kunde hämta Sonia när det var sagt för att såret ville inte sluta blöda. Jag fick vänta med att ta hem henne till åtta på kvällen. Då var hon groggy, trött och hungrig...men väldigt glad över att jag kom och tog med henne hem.

Vetten hade gett henne en spruta smärtstillande innan hon åkte hem men när det började avta så fick hon väldigt ont och låg hela natten och gnällde, pep och grät rakt i mitt öra. Tror att jag sov en timme sammanlag.

Idag är det bättre men förödmjukelsen har inga gränser tycker Sonia eftersom hon är tvungen att ha på sej en blå uppblåsbar krage inomhus (som jag fick låna av Johannas snälla mamma) och när hon ska gå ut klämmer matte på henne en blå t-shirt.

Slutsatsen är att det är MYCKET SYND om stackars Sonia vilket demonstreras med all önskvärd tydlighet genom att konstant låta som en mycket högljudd pipleksak.

Jag undrar om det är jag eller Sonia som kommer att känna sig mest lättad när det här är över och livet kan gå tillbaka till det normala.

Vårvinter?

Är det detta som kallas för vårvinter kanske? Ena dagen är det härligt vårvarmt och nästa dag så snöar det....
Sonia tog sin sista cartrophen-spruta förra måndagen och då undersökte vi också en liten knöl som jag upptäckte i hennes juver. Så istället för att nu ta en paus från att springa till vetten så ska vi inte och operera bort knölen i början av april. Jag känner mej lite less just nu eftersom jag hade önskat att allt skulle fungera bra med den lilla damen för en gångs skull. Sen är jag ju så oerhört löjlig när det gäller Sonia så lite jobbigt tycker jag det är att hon ska sövas också. Men som sagt så kommer det säkert att gå hur smidigt som helst.

Min träningslust har inte mattats av ännu så vi jobbar varje dag. Antingen blir det tricks som shejpas in eller lite uppletande. Tycker att hon går bättre på skicken för varje gång.
Efter att faktiskt ha fått upp Sonia ordentligt på Pigge så kör vi en del balans/kroppskontroll övningar också. Hon är fortfarande inte super på det utan ligger gärna och krälar på mage på Pigge ett bra tag innan hon slutligen bestämmer sig för att hoppa upp.

På söndag har det gått 63 dagar sen Ylle parades och jag väntar nu med spänning på vad det är som kommer ut. Även om jag har planerat det här länge och varit med ända sen innan parningen så är det först nu som det börjar kännas verkligt.

Bimbo-Sonia...

...som hon numera kallas mår super! Jag var lite nervös för att Cartophen-behandlingen inte skulle funka eller att det skulle ta lång tid för den smärtstillande effekten att kicka in men tydligen inte på Grisen.
Blodprovet såg bra ut och hon har än så länge inga problem med varken njurar eller lever för värdena är ok. Vi passade på att tömma hennes analsäckar också och om det är nått som fröken inte gillar så är det att bli petad i rumpan. Förstår henne till fullo.
De senaste dagarna har hon varit superlycklig och fånig, därav namnet Bimbo. Hon verkar har glömt vardagslydnaden och hur man går fint i koppel. Hon skuttar, hoppar och flänger som en tok. Plöjer genom snön och morrar av lycka.
Känns så härligt att se hur bra hon verkar må.

Imorgon ska vi till vetten...

...för att byta över Sonia från metacam till cartrophen eftersom det är så mycket snällare mot de inre organen. På grund av det har hon inte fått smärstillande idag och det märks att hon har ont även om det inte riktigt var lika illa som jag var rädd för.
Hon har för tillfället virat in sej i ett duntäcke som en rulltårta. Hon klarade av att gå några småpromenader idag så jag är glad och lättad eftersom jag trodde att hon inte skulle kunna gå överhuvudtaget.
Detta kan man alltså tolka (med lite god vilja) som att hon kanske inte är i så dålig form i alla fall!

Annars knatar allt på. Instruktörsutbildningen går framåt och jag fixar och tricksar med en massa projekthundar just nu och ska försöka pussla in tider.
I april börjar jag som assistent hos Irene Westerholm http://www.hundlaroverket.se/ och det ska bli jätteintressant. Förhoppningsvis hinner jag assistera nästan hela kursen innan valpen kommer.... om den kommer. Jag har inte hört nått än från Maria så jag vet inte om Ylle går tom eller om hon faktiskt har små grisar i ugnen. Håller tummar och tår korsade.

Det är inte bättre...

utan snarare sämre. Sonia gick i snigelfart på andra promenaden idag och haltade lite lätt. Jag brukar inte ge henne maxdosen smärtstillande men idag tryckte jag faktiskt i henne hela...och som tur var så kände hon sej lite bättre sedan.

Hon orkade till och med gå en hel halvtimme på kvällen. I helgen när jag ska på instruktörsutbildning så får hon vara hos mina föräldrar istället för att följa med som jag hade tänkt. Hon kan behöva lite lugn och ro och bara vanka omkring på deras tomt.

Var hemma hos Johanna idag och tittade med beundran när hon tränade sin förtjusande staffe Millie i balansövningar på sagostenen Pigge. Finns att köpa på IKEA. Millie hoppad vigt upp på Pigge och både satt, låg, vinkade och snurrade runt.

Jag har också en Pigge hemma men Sonia är inte lika förtjust i att stå på honom. Hon lägger sej dock gärna över honom på magen med alla ben spretande åt alla håll och kanter.....men hon vill INTE hoppa upp och stå på honom. Väldigt underhållande men det gör ju inte så mycket nytta när det gäller Sonias kroppskontroll precis. Jag lyfte upp henne en gång för att kolla om det var svårt för henne att trampa upp med bakbenen eller om hon helt enkelt inte ville. Sonia gjorde det MYCKET klart för mej att hon ville fan inte stå på den obehagliga igelkotten. När hon blir lite bättre så ska vi fortsätta att jobba på det för att det är så nyttigt för henne men också för att bevisa att matte är envisare än sin lilla gris.

Sonia har varit lite konstig...

...den senaste veckan. Jag vet inte om hon har extra ont i höfterna/ryggen eller om det är så att metacamet börjar ta ut sin effekt på magen. Hon har varit lite dålig i magen och igår spydde hon två gånger...båda gångerna i min säng. Andra gången det hände så smet hon ner och sprang och gömde sej i buren i köket. Där hittade jag henne och hon det såg ut som att hon skämdes.

Lilla älsklingen! Hon får spy i min säng när hon vill utan att skämmas det minsta.

Hon har också visat en stor ovilja mot att gå på promenad när det har blivit mörkt och hoppar inte upp i soffor eller sängen lika ofta som förr. Nu ligger hon på golvet eller i biabädden istället. Ibland när hon ligger i köket hör jag henne gnälla lite lågt.

Blir så konfunderad för hon verkar inte ha ont på långpromenaden mitt på dagen eller efter det. Hon sover mindre också och verkar...ja...bara konstig. Finns inget bättre sätt att förklara det på. Jag ska ringa vetten imorgon och beställa tid. Vi får nog ta blodprov för att kolla om de inre organden har blivit påverkade av metacamet. Sen har jag och min veterinär redan planerat att börja ge henne injektioner av Cartrophen som är snällare mot mage och organ än metacam. Hoppas att det fungerar bara.

Idag verkar hon vara bättre i magen i alla fall och hon har inte spytt. Jag kanske är naiv och förtränger att hon faktiskt blir 7 i år och att hon är sjuk men jag blir så förvånad när hon blir dålig så här plötsligt. Jag hoppas i alla fall att Cartrophenet kommer att vara effektivt så att hon blir bättre. Vet inte riktigt vad jag skulle göra utan henne så det känns lite skrämmande just nu när hon mår dåligt.