Mer veterinärräkningar

Igår var jag med Sonia för att ge henne den vanliga cartrophen-sprutan och då tog jag också tag i diskussionen om Conrads sista valptand som vägrar att flyga ur boet. Jag har vickat och dragit i den och lekt en massa dragkamp med leksaker och handdukar i flera veckor för att få den att lossna. Efter allt detta sitter den fortfarande säkert som urberget.

Eftersom han nu närmar sig 7 månader så tyckte min vet. att jag skulle ta bort den. Chansen att den skulle ploppa ut självmant var ganska liten nu sa hon, och den kunde förstöra hans bett.
Sagt och gjort bokde jag alltså på en tid till honom imorgon kl. 08.00. Det känns ganska surt måste jag säga. Inte bara för att det kommer gå på 3000 kr, utan för att jag hade önskat att den lille blev lika enkel som Sonia när det gäller veterinären. Hon gillar att gå dit eftersom alla tar på henne, ger henne godis och beundrar henne i största allmänhet. Det är livet tycker tanten och vill mer än gärna gå dit.
Hade då föresatt mej att Conrad skulle ha samma inställning men det tror jag inte kommer att hända nu. Han kommer att skrika av förskräckelse och ilska när jag ska lämna honom och det kommer inte heller vara populärt att sitta i buren och vänta varken före eller efter ingreppet. Det kanske skulle gå ann om han fick sitta i en sköterskas knä hela tiden och samtidigt bli matad med oxfilé. Min enda förhoppning är att han ska glömma händelsen snabbt. Tänkte att nu när han är jobbig tonåring så borde det inte rymmas speciellt mycket i hans lilla, lilla, lilla ärthuvud.
Sonia är väl den enda som kommer bli glad över det hela eftersom hon då får iväg honom ett litet tag och får vara i fred från hans trakasserier.