Det gick faktiskt bra att lämna honom där och han travade glatt iväg med en sköterska. Jag slank iväg så att han inte såg det och blev tillsagd att komma tillbaka och hämta hem honom vid 14.00.Vid ungefär 11.40 ringde dom igen och undrade om jag kunde komma tidigare eftersom den lilla mannen var vaken och mycket högljudd. Jag åkte iväg och redan ute i receptionen hörde jag honom gny, gråta och yla. Han var inte glad och ljudnivån höjdes ytterligare när han hörde mej prata med en sköterska. Då vrålade han på högsta volym.
-Jag är här inne! Det är här dom håller mej fången. Kom och hämta mej omedelbart!!!!!!
Han var lite groggy men mycket lycklig och lättad över att få åka hem igen, där han la sej och sov i buren. Det var tur att vi tog bort tanden för tydligen var rötterna inte alls på väg att försvinna och tanden satt hårt. Dom fick sy några stygn men det ser fint ut i munnen och inte svullet alls.
Jag tror att det mest traumatiska med hela händelsen för Conrads del var att han inte fick någon mat. Det är först nu som han fick lite uppblött torrfoder. Han har vandrat in och ut ur köket hela dagen och suttit utanför köksdörren med långa lidande blickar på mej. Var det möjligtvis så att jag inte förstod att han höll på att dö av svält? Sista timmarna innan han fick mat klev han upp på min mage ett par gånger och skrek mej rakt i ansiktet. Ett upprört, irriterat och uppfodrande skrik.
Jag var tvungen att skratta lite åt honom medan Sonia suckade och skämdes å hans vägnar som inte kan bete sej ordentligt. Det är förskräckliga varelser han bor tillsammans med. 
1 kommentar:
Haha han är ju för skön lilla Conrad!
Vad skönt att det är över nu, hoppas han mår bra!
Skicka en kommentar