My dog hates me

Operationen gick bra igår även om jag inte kunde hämta Sonia när det var sagt för att såret ville inte sluta blöda. Jag fick vänta med att ta hem henne till åtta på kvällen. Då var hon groggy, trött och hungrig...men väldigt glad över att jag kom och tog med henne hem.

Vetten hade gett henne en spruta smärtstillande innan hon åkte hem men när det började avta så fick hon väldigt ont och låg hela natten och gnällde, pep och grät rakt i mitt öra. Tror att jag sov en timme sammanlag.

Idag är det bättre men förödmjukelsen har inga gränser tycker Sonia eftersom hon är tvungen att ha på sej en blå uppblåsbar krage inomhus (som jag fick låna av Johannas snälla mamma) och när hon ska gå ut klämmer matte på henne en blå t-shirt.

Slutsatsen är att det är MYCKET SYND om stackars Sonia vilket demonstreras med all önskvärd tydlighet genom att konstant låta som en mycket högljudd pipleksak.

Jag undrar om det är jag eller Sonia som kommer att känna sig mest lättad när det här är över och livet kan gå tillbaka till det normala.