Diagnosen

Conrads slutgiltiga diagonos efter att alla på Strömsholm hade fått titta ordentligt på magnetröntgen blev att han hade ett diskbråck ganska långt bak i ryggen som veterinärerna inte ville operera och att alla lederna mellan kotorna var svullna och såg irriterade ut.

De sa att han skulle troligtvis få gå på smärtstillande för resten av livet och att även med restriktioner och rehab så var det inte säkert att det skulle bli bättre och att det även kunde bli mycket värre.

Jag älskar den lilla svarta för mycket för att vilja döma honom till ett sådant liv när han endast var 15 månader gammal och det var därför han fick somna in.

Det är tomt och underligt tyst här hemma och saknaden är otroligt stor. Jag längtar efter honom så mycket att det ibland gränsar mellan sorg och frustration över att han inte är här....och att han aldrig kommer tillbaka.

Samtidigt så vet jag att det var rätt beslut. Först nu när det är över inser jag exakt hur stressad han var och hur jobbigt hans liv måste ha varit på många sätt. Att han ändå var så glad och vänlig visar vilken underbar kille jag hade äran att ha hos mig i över ett år. Jag tror inte att jag nånsin kommer att få en till hund som är så full av ren och ohämmad kärlek till mig som min Conrad var.

Den lilla päls-pojken gick genom livet med en svans som oftast stod rakt upp med svanstippen böjd över ryggen. Ständigt stöddig, och genomgående stolt, glad och fylld av hybris. Jag och Jojjo kallade det för hans skorpionsvans. När han fick sista sprutan och livet lämnade honom så reste han på svansen och lämnade därmed det här livet med svansen i topp, på väg mot det stora äventyret.

Min finaste pojke, vad jag saknar dej!