Sista inlägget

Dom vackra blommorna jag fick hemskickade av bästa Conrads fantastiska uppfödare Maria och bredvid står Conrads urna.

Livet går vidare även om vi nu är färre som trampar vägen fram tillsammans. Om jag inte var så förvissad om att vi kommer att få vara tillsammans igen när vi alla når slutmålet skulle vägen inte vara värd att gå längre.

Jag tror fullt och fast på att min pälsgris är lycklig nu och att han springer i 180, äter massa godis och mat och pinnar och allt annat man kan komma över och att han håller sig sysselsatt tills det är dags för honom att komma och möta mig och hälsa mig välkommen.

Förrutom sorgen, saknaden och tomheten är det också annat som gör mig vansinnigt arg och ledsen. Jag fick journalen från Strömsholm hemskickad och där stod det att han utöver diskbråcket hade facettledsartros som nådde hela vägen ner i kotkanalen med påverkan på nerverna samt spondyos. Varför var det ingen som sa det till mig? Tyckte dom inte att det var relevant information?

Jag tycker att det känns skrämmande när man upptäcker att man inte kan lita på veterinärkåren och att inse att man helt och hållet är i deras makt. Att undanhålla information från mig känns väldigt oseriöst och jag kan inte förstå skälet till detta heller. Jag är väldigt tacksam över "min" veterinär Alexandra Eiger på Stockholms Djurklinik som jag litar på helt och hållet.

Sonia tanten har tacklat av lite grann och nån vecka efter att Conrad somnade så tog jag med henne till veterinären för att rönta hennes rygg. Där upptäckte vi att hon hade bildat 4 nya spondylos och att även hennes gamla såg ut att vara aktivt igen. Det är nu alltså äkta pensionärsliv och smärtstillande som gäller för gammel-tanten i fortsättningen.

Det känns inte rätt att skriva här längre. Kapitlet Sonia och Conrad är slut och därmed skulle det inte heller kännas bra att skriva vidare i deras blogg. Avslutar det hela med Sonia liggandes i soffan där hon drar stock och viftar med svansen i sömnen och Conrads urna som står i fönstret där han alltid brukade sitta och titta ut. Det fönstret som är fullt av kladdiga märken efter hans nos som han pressade mot glaset och som jag inte kan förmå mig till att tvätta bort ännu.

Mina små sjuklingar, mina grisar, mina älskade hundar! Jag är så glad och tacksam att jag fick äran att ha dom här hos mig båda två.