Nu har vi alltså röntgat ryggen på den lilla och det syntes inget konstigt alls. Nu har han ätit smärtstillande i 4 veckor för att kunna utesluta inflammation någonstans. Det har inte blivit någon skillnad alls under den här tiden. Snarare tycker jag att det känns värre. Hans tassar skrapar i asfalten efter bara 30 minuters promenad och han är stissig, stressig och otrevlig som alltid mot Sonia och alla andra hundar som vi kan tänkas möta.
Nu väntar alltså magnetröntgen eller skiktröntgen som sista möjlighet att ta reda på vad som är fel.
Vi sk få remiss av vår veterinär på tisdag så får vi se när vi kan få tid.
Under tiden går jag omkring på helspänn och väntar och oroar mej. Hela livet är liksom satt på stand by tills jag får veta vad som händer och om det finns nått hopp.
Ibland tittar jag på Conrad och då ser han på mig och ser ut som en gammal gubbe i ansiktet med en blick som är väldigt ledsen. Det gör ont i hjärtat på mig. Jag önskar jag kunde hjälpa honom.
Det är inte mycket som är roligt just nu men vi kämpar på tills vi kommer genom tunneln och ut på andra sidan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja, jag hoppas innerligt att det ska lösa sig och att det är ngt som går att fixa till.
Sköt om er !
//Madde
Vi håller tummar och tassar för er!
Även vi håller tummar å tassar..!
Förstår hur du lider - har ju som du vet en hel del erfarenhet av icke-friska hundar :(
/ Ida K (fd jourmatte till Sausage och nuvarande jourmatte till Dave2)
Skicka en kommentar