Min Conrad är fantastisk!

Igår åkte vi ut i spårskogen igen med Helene och Inca. Vädret var underbart och det kändes mer som en vårdag än en vinterdag i november.
Eftersom det gick så dåligt sist vi spårade tänkte jag släpa en leksak i det första spåret och på det sättet göra det enklare för Conrad. Virrig som jag är så glömde jag självklart bort det även om jag gick och bar på leksaken. Var därför beredd på att det inte skulle gå speciellt bra, men min lilla svarta bevisade att jag hade underskattat honom. Han tog upp spåret nästan på en gång men stannade för att smaska i sig lite blåbär. (hade lagt spårbörjan i blåbärsris)
Efter det körde han hela spåret och de gånger han villade bort sig stannade han upp och tittade bak på mig, men körde sedan på igen och hittade spåret självmant. Jag var väldigt glad och stolt men tänkte att det kanske bara var en flax.
Lade ett till spår som jag var tvungen att lägga över en ganska stor stig. Trodde att Conrad med säkerhet skulle tappa bort sig vid stigkorsningen innan spåret fortsatte upp för en slänt, men jag tänkte att om det krisar får jag väl hjälpa till så att han kommer vidare.
Den här gången var han mer laddad och mer fokuserad också. Ner med nosen på en gång och gjorde ett nästintill perfekt spårupptag. Han jobbade mer nosen nere hela tiden och travade på som en liten maskin. Jag var behövde inte hjälpa honom över stigen mer än att hålla tillbaka honom när han gick fel och titta i spårriktningen. Han villad bort sig lite alldeles innan spårslutet men fann det igen utan hjälp från mig och hans min var förtust när han såg leksaken som låg i slutet.
Jag är så stolt över honom! Tydligen var det något som trillade ner efter förra gången när det gick så himla dåligt. Han har bra fart, bra motivation och är fortfarande ganska noggrann.

Det gick inte super bra för Inca och Helene. Inca vet vad hon ska göra men Helene tyckte det kändes som att hon inte riktigt kunde fokusera på spåret. Dom gick mitt och Conrad sista spår efter vi var klara eftersom Helene inte var nöjd med deras 2 spår. Det gick bättre och både kunde vi avsluta dagen med att känna oss nöjda. Hundarna fick kuta runt som galningar och leka både före och efter och det värmer mitt hjärta att se hur fint dom leker och hur säker Conrad känner sig med Inca. Även om hon rusade omkull honom ibland så gick han inte in i försvar och blev inte rädd. Förhoppningsvis hittar vi en dag nästa vecka då det passar oss båda så kör vi igen. Har fått blodad tand nu när det gick så bra.