Har hela tiden tänkt mej att jag ska läsa till psykolog men nu har det börjat växa lite tvivel i min hjärna.
Är det verkligen vad jag vill?
Kommer jag att stå ut med att lyssna på andra människors problem dagarna i ända?
Blir det inte för tungt för mej personligen?
Kommer jag må dåligt av det?
Egentligen är det ju hundar jag brinner för och skulle helst av allt vilja jobba med det men att försörja sej som hundtränare verkar vara ett svårt och fattigt jobb med mycket arbete och liten inkomst. Vad jag har förstått så är det ytterst få som kan försörja sej enbart på det.
Står lite i valet och kvalet här. Antar att jag skulle kunna ta en annan utbildning på universitetet, en som inte är lika lång och krävande som psykologilinjen och samtidigt utbilda mej till hundtränare....
Måste nog fundera lite....eller så är felet att jag funderar för mycket.
Det andra beslutet jag måste fatta är om jag ska ha en till hund eller inte. Jag känner mej oerhört elak när vi möter stora snygga hanhundar som Sonia skulle kissa på sej av lycka om hon fick leka med dom. Men min policy är att hon inte ska hälsa på hundar hon inte känner. Antingen vill hon leka med dom och det får hon inte, eller så hatar och föraktar hon dom och då tycker hon att dom borde skämmas som inte lägger sej ner och dör.
Jag ser i alla fall hur bra hon mår av att ha Billy här hemma. Då får hon i alla fall busa lite med en annan vovve och ha nån som tycker att kissfläckarna på marken och kaninernas bajspluttar är lika intressanta som hon gör. Det är nått extra med att ha flera hundar. Det blir en helt annat flockkänsla.
Jag ligger nu vaken på nätterna och väger för och nackdelar med det hela.
Kommer det att vara mer positivt än negativt?
Kommer Sonias höfter och rygg förvärras snabbare av att ha en till hund?
Är det inte snällare mot henne att hon får ett roligt liv med mycket livskvalitet än att hon får ett medelmåttigt liv?
Kommer Sonia att bli deppig när Billy har flyttat och hon inte länger har kontakt med några andra hundar?
Frågorna är så många och det värsta med det hela är att jag inte kan får några säkra svar heller.
Är det kanske själviskt att vilja ha en till hund, eller är det själviskt att inte skaffa någon?
Andra saker att vara orolig eller ha ångest över
- Att det vägrar bli riktigt vackert väder igen så att jag kan sola bort de ränder som jag olyckligtvis har fått av ett dumt skuret linne innan solen försvann.
- Att den här jävla mattekursen inte verkar ta slut så att jag kan få semester och flytta ut på landet med vovvarna.
- Att Billy har fått för sej att det gräs som ligger kvar när man har klippt det är en delikatess som inte får gå till spillo. Han äter och äter och går sen hem och spyr upp det i soffan. Sedan slickar han i sej det igen. Det verkar som att det smakar lika bra även då när det är halvsmält och blandat med magsyra.
- Att jag är ologiskt livrädd för att tömma min överfulla dammsugarpåse eftersom jag i förrgår sög upp en äcklig spindel med den och är rädd för att den fortfarande lever och ska krypa fram.
- Att efter över 1 års självvald celibat har jag börjat ruttna på det, men det verkar inte finnas några bra kandidater. Är nog lite kräsen egentligen men det känns som att efter ett år är jag nästan oskuld igen.....
- För ett tag sen var jag så stressad och deppig att jag tappade håret på en fläck mitt på skallen. Nu börjar det växa ut igen men är bara en liten tofs med kort spretigt hår som vägrar ligga ner. Resultatet av detta är att när mitt hår är uppsatt måste jag kleta i ett ton gelé eller vax för att det inte ska stå upp som en ful grästova. Undrar när det kommer att ge med sej????
Allt detta löser sej väl med tiden. Jag är bara inne i en oros-svacka där jag vänder och vrider mej om nätterna och kliar sår i huvudet av frustration. Nästa gång jag skriver har jag säkert bokat Anton och bestämt mej för att påbörja min lysande karriär som trädgårdsmästare eller stensorterare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar