Vi spårade igen...

...idag på dagen. Jag gick ut och la två spår till den lille. Ett ganska kort och ett som var i alla fall 100 meter långt. Det gick väl inte så himla bra.

Han gjorde inga bra spårupptag i början utan jag fick vänta ut honom ett tag innan han fick ner nosen och började spåra. Då gick det fint men han blir osäker när han tappar bort sig och söker inte reda på spåret igen självmant. Han går gärna tillbaka till mig för att jag ska hjälpa honom vilket jag tror lätt kan bli en dålig vana om jag tillåter det. Därför hjälper jag honom inte speciellt mycket utan står still och håller emot när han vimsar åt fel håll. Jag vill att han tar upp spåret själv så att han förstår att det är faktiskt det som det hela går ut på.

Han är också väldigt lättdistraherad. Hittar pinnar som han biter tag i och strimlar till småflis och han kan också helt obekymrat sätta sig mitt i spåret och kissa lite =)

Jag tror att det kommer att lösa sej självt när han väl har förstått ordentligt vad vi håller på med så jag oroar mej inte för det. Jag tror att nästa gång vi kör ska jag göra som Gun-Marie visade och dra en leksak i spåret för att underlätta för Conrad.

Förhoppningsvis ska jag och Helene ses och spåra igen på tisdag så vi får se om det går bättre då.

När jag hade varit ute med den lilla svarta gick jag och tanten en långrunda själva. Jag släppte henne på Conrads gamla 100 meters-spår och hon tog det utan någon större glädje. Hon tycker nog mest att personspår är onödigheter tror jag. Viltspår är mer hennes melodi och det kan jag förstå. Hon är inte en hund som jobbar bara för jobbets skull utan det måste finnas en ordentlig belöning. En klöve eller en skank i slutet smäller mycket så klart mycket högre än en trist leksak.

Garageträning i Älvsjö

Det var en liten grupp som tränade i garaget ikväll. 5 staffar och en liten mini pincher. 3 av staffarna var där för att miljöträna så det var egentligen bara jag, Jojjo och tjejen med pinchern som tränade på lite lydnadsmoment.
Conrad var jätteduktig på att fokuser på mig och träningen även fast det var ny miljö och främmande hundar runt omkring.
Jag bestämde att vi skulle upprepa lite gamla grejer som stadga i sitt och ligg och sen också försöka ta tag i hans hopp-stå och hans ingångar.

Stadga i sitt gick bra och jag kunde backa en bra bit och även stå kvar en liten stund utan att han rörde sig ur fläcken. Jag behöver inte ens hjälpa honom med omvänt lockande varje gång utan det räckte att jag gjorde det de 2 första gångerna och sen behövdes inte den hjälpen mer.
Stadga i ligg gick lite sämre. Han la sig tveksamt och långsamt de första gångerna och ville gärna sätta sig upp igen. Men det är helt ok. Han är ju staffe och det var hårt, kallt och äckligt cementgolv. det vill väl ingen normal staffe ligga på.
Hopp-stå gick inte så himla bra heller. Vi har tränat mycket på ingångar till utgångsställning på sista tiden och han försökte sätta sig i fotposition hela tiden. Fick klicka för position istället för att gå direkt på hopp-stå. När poletten väl trillade ner gick det fint men vi ska jobba lite mer på stadgan när han landar med framtassarna. Som det är nu står han oftast helt stilla med framtassarna men de bakre kan steppa runt lite grann ;)
Ingångarna till fotposition hade nog kunnat gå mycket bättre om jag bara hade satt tydligare kriterier på en gång. Men nu fick jag hjälp med det av Jojjo som kollade när vi tränade. Jag har ignorerat det faktum att det faktiskt också är en stadgeposition precis som sitt och ligg och inte fokuserat vår träning på det. Jag har också varit lite osäker på om det har varit för mycket att träna var han ska stanna och vända med bakdelen, i vilken position bakdelen ska vara och sitt i position. Nu när jag har funderat och fått diskutera om det hela så tycker jag inte att det är omöjligt mycket att träna på. Jag tänker hålla på kriterierna att han ska stanna och börja vända in bakdelen vid rätt punkt och att bakdelen ska stanna så att han står/sitter rakt. Då är det egentligen bara dumt att inte lägga till sittandet på en gång. Han bjuder oftast på det i alla fall.

Nu ska vi träna och fixa lite själva hemma innan det blir dags för ny träning nästa vecka igen. Är sugen på att ta upp tricks-shejpingen igen. Det har legat lite på hyllan ett tag nu men snart ska han nog kunna sitta fint, snurra runt och puppy-yoga + alla andra tricks man kan komma på.

Personspår

I lördags åkte jag och Conrad ut till Lidingö tillsammans med min gamla kurskamrat Helen från HundensHus och hennes hund Inca. Vi skulle få en lektion i personspår av Gun-Marie som bland annat är instruktör i specialsök på HundCampus. Hon var superduktig och väldigt pedagogisk så henne kan jag varmt rekommendera. http://www.swedepaws.com/

Vi började med att Gun-Marie la ett spår som Conrad och Inca omväxlande släpptes på bara för att se hur vi låg till. Inca körde ner nosen på en gång medan Conrad försökte vinda istället och gick ofta med hög nos.
Vi gick sedan in i skogen vid Lidingögolfbana och där finns det perfekta spårmarker om man har hund som är nybörjare. Vädret var också optimalt, lite fuktigt men ändå uppehållsväder och inte allt för kallt.
Vi lade var sitt spår på ca. 100 meter och släppte på hundarna ganska direkt. Conrad fick faktiskt ner nosen ganska länge i vissa partier och följde spåret riktigt fint. Men när det var en liten stigkorsning gick han hellre på stigen istället och vissa gånger stannade han och tog en pinne eller åt lite blåbär. Han spårade på slutet men virrade bort sig igen innan spårslutet.

Vi la nu två nya spår på ungefär samma längd fast den här gången hade vi en leksak som släpade efter oss. Denna gången gick det mycket bättre för Conrad och han hittade till och med fram till spårslutet även om han kanske inte var så intresserad av vad han hittade där. Han var mest glad över att jag verkade så lycklig och stolt.
För Inca gick det bra. Inte heller hon hittade spårslutet på första spåret men det gick bättre på det andra. Hon har lättare för sig än Conrad att få ner nosen ordentligt vilket jag tror beror på att jag har kört en hel del vindövningar med honom för att kunna lägga grunden till uppletande. Vi ska ta en paus med det nu och istället bara köra spårträning. Det var så himla roligt och lika spännande som alltid när man ser att det går upp ett ljus för en hund som aldrig har spårat förr.

Både Helen och jag fick blodad tand och ska träffas antingen i helgen för att spåra eller i nästa vecka och imorgon är det dags för träning med klickergruppen i Älvsjögaraget igen. Det ska bli jätteroligt och jag har verkligen sett fram emot det.
Jag har inte bestämt mig för någon träningsplan ännu eftersom jag inte har någon aning om hur den lilla svarta kommer att reagera med en massa nya hundar, människor och ny miljö. Mest blir det nog kontaktövningar, lite lek och kanske till och med några stadgeövningar. Ska försöka få med mej kameran också och knäppa några bilder.

Sonia 7 år

Min älskade tant fyller 7 år idag vilket vi har firat med en lång promenad (där hon förödmjukande nog var tvungen att ha täcke för första gången i vinter), ett litet viltspår som hon uppskattade väldigt mycket och en liten smörgåstårta med skinkost, skinka, korv och köttbullar på.

Conrad fick sin lunch samtidigt som tanten fick sin tårta så att det inte skulle bli allt för orättvist, men det tyckte han nog att det var i alla fall. Hans små ögon blev stora som tefat och poppade nästan ut ur hans lilla huvud när han spanade på vad Sonia smaskade i sej.

Sonia mår riktigt bra just nu och jag har gott hopp om att hon får vara med länge, länge länge till.

Finaste tanten...

...är min Sonia.

Det finns ingen hund som någonsin kommer att vara så speciell som min vackra blå gris. Jag vet inte hur jag skulle klara mej eller vem jag skulle vara utan henne!

Sammanfattning Conrad 7 månader

Den lilla svarta har susat in i slyngelåldern/tonåren/trotsålder. Det innebär i praktiken att hans lilla hjärna verkar ha fallit ur någonstans på vägen. Jag hoppas att vi hittar den igen snart....Det är inte lika viktigt att komma på en gång på inkallning, koppelgåendet går vissa dagar inte alls och all passivitet som vi har tränat på är som bortblåst. Han anstränger sig för att lyfta tufft på benet när han kissar men har inte lärt sig att sikta helt rätt än så ibland blir det fel.

Vi har fått gå tillbaka i vår träning jättemycket och göra det lättare för den lilla korven, speciellt då vi tränar utomhus. Det är ju så mycket annat som lockar och han har just kommit på att allt luktar helt fantastiskt spännande. Och vissa gångar så kliar det så mycket i benen att han bara måste springa som en tok fram och tillbaka i ett par minuter.

Hans osäkerhet när det gäller andra hundar är fortfarande kvar men vi jobbar hårt på det varje dag. Hans kompis Millie (staffe) är en perfekt lekkompis som förstår när han tycker det blir läskigt och som då ger honom utrymme och visar att hon inte vill nått illa. När han leker med Sonia tycker han inte att det är läskigt alls. Snarare kan han istället bli ganska pestig och jobbig istället.

Han är fortfarande väldigt valpig i kroppen och är inte inne i någon "snygg-period" just för tillfället. Hans ben är långa och lite vingliga, huvudet litet som en ärta och nosen är lååååång. Han har en massa päls och ibland tycker jag att den känns mer som pälsen på en labbe än på en staffe ;)

Det ska bli väldigt spännande att se hur han kommer att utveckla sig när han väl börjar bredda sig lite och växa upp.

Det vi jobbar mest på just nu är

• Ingångar till fotposition. Det går bra men han är lite dålig på frivilliga ingångar. Det står inte så högt upp på hans prioriteringslista så den positionen ska jag bygga mer värde i.
• Gripa leksaker ENBART på kommandot "Ta den!" Det funkar hur fint som helst hemma men så fort jag har med mej en leksak och vi åker ner i hissen kastar han sej efter den med huggande käftar. Lite mer träning behövs med andra ord.
• Förståelse för fotpositionen. Jag vill att han ska börja få en förståelse för i exakt vilken position som är rätt när det gäller det fria följet. Han går gärna lite för långt fram och baken svänger hit och dit som en salsadansares.
• Komma in med leksaker och lämna dom i handen. Påbörjade den träningen idag och det gav redan resultat så det är bara att fortsätta på samma spår. Jag kastar iväg en leksak och när han springer iväg efter den tar jag fram en annan leksak och börjar ha väldigt roligt med den. När han kommer tillbaka med leksaken för att se vad jag gör kastar jag iväg min leksak. Vi har kommit så långt att han springer fram med sin leksak i munnen och droppar den framför mina fötter. Än så länge vill han inte lämna den i handen.
  

Jag tycker att han är jättejobbig bitvis men det tillhör ju tonåren. Men han är fortfarande oerhört kelig och snäll. Han är fortfarande en glad lite skit som tycker att det mesta är jättekul. Han har fortfarande en massa arbetslust och en massa energi och han gillar att träna tillsammans med mej. Och han är fortfarande världens finaste kille även om jag vissa dagar skulle vilja sälja honom för en billig penning på Blocket. =)

Tanden är ute...

...och den lilla gnällspiken är hemma igen.

Det gick faktiskt bra att lämna honom där och han travade glatt iväg med en sköterska. Jag slank iväg så att han inte såg det och blev tillsagd att komma tillbaka och hämta hem honom vid 14.00.

Vid ungefär 11.40 ringde dom igen och undrade om jag kunde komma tidigare eftersom den lilla mannen var vaken och mycket högljudd. Jag åkte iväg och redan ute i receptionen hörde jag honom gny, gråta och yla. Han var inte glad och ljudnivån höjdes ytterligare när han hörde mej prata med en sköterska. Då vrålade han på högsta volym.

-Jag är här inne! Det är här dom håller mej fången. Kom och hämta mej omedelbart!!!!!!

Han var lite groggy men mycket lycklig och lättad över att få åka hem igen, där han la sej och sov i buren. Det var tur att vi tog bort tanden för tydligen var rötterna inte alls på väg att försvinna och tanden satt hårt. Dom fick sy några stygn men det ser fint ut i munnen och inte svullet alls.

Jag tror att det mest traumatiska med hela händelsen för Conrads del var att han inte fick någon mat. Det är först nu som han fick lite uppblött torrfoder. Han har vandrat in och ut ur köket hela dagen och suttit utanför köksdörren med långa lidande blickar på mej. Var det möjligtvis så att jag inte förstod att han höll på att dö av svält? Sista timmarna innan han fick mat klev han upp på min mage ett par gånger och skrek mej rakt i ansiktet. Ett upprört, irriterat och uppfodrande skrik.

Jag var tvungen att skratta lite åt honom medan Sonia suckade och skämdes å hans vägnar som inte kan bete sej ordentligt. Det är förskräckliga varelser han bor tillsammans med.