14 okokta potatisar

Igår kväll kände jag mej energisk nog att för att ställa mej och koka min berömda grönsakssoppa. Sagt och gjort knatade jag iväg till affären och inhandlade ingredienserna förrutom potatisarna vilket jag redan hade hemma. Dom låg och väntade på att bli skalade i en påse på diskbänken. Jag uträttade mina inköp på en kvart och klev in genom dörren och överöste jourisen Billy med beröm för att han inte hade förstört någon i min lägenhet. Han fick till och med pussa mej på munnen med sin äckliga stinkande andedräkt.
Tog av mej strumporna i vanlig ordning (jag måste vara barfota hemma) och klev i något blött. Tittade lite noggrannare och upptäckte att det var en liten våt plastslamsa som låg där. Var fan kom den ifrån tänkte jag och förstod sedan med fasa att det var Billy som hade ätit upp alla potatisar i påsen. Dom var ungefär 14 stycken stora jäklar som jag hade tänkt mätta magen med till middag.
Jag var helt säker på att Sonia inte hade deltagit i potatis-orgien eftersom hon är kräsen som få. Om man vill vara snäll och bjuda henne på en delikat morrot eller en bit äpple ser hon bara förnämad ut och knatar surt där i från.
Var lite orolig över vilken effekt dessa potäter skulle ge Billy och hans mage så jag ringde till Bagarmossens djursjukhus för att fråga.
-Oj, 14 råa potatisar!!! utbrast sköterskan som svarade. Det vet jag inte alls hur dom brukar reagera av. Det kan bli spännande att se. Kom in om han inte verkar må bra, sa hon och la på.
Jaha, tyckte jag som inte ansåg att det hela var riktigt så spännande som sköterskan tydligen gjorde. Ringde för säkerhets skull upp Uppsalas djursjukhus för att dubbelkolla.
Där blev dom helt förskräckta och utbrast att jag genast skulle åka in med honom så att han skulle få kräkas.
-Potatisar kan man ju dö av, ropade hon till mej i luren. JÄVLAR!!!!!!!! tänkte jag men sansade mej och ringde till Albano i förhoppningen om att dom skulle säga nått bättre där. Det gjorde dom minsann så jag sket i att åka in och sa en liten bön om att det inte skulle finnas spyor och diarre' blandat med osmälta potatisbitar över hela huset när jag vaknade nästa dag.

Summan av hela äventyret är att Billy satte sej idag på morgonen och krystade som fan....och visst så ploppade det ut en hel del potatis. Han spydde även en gång lite senare men det kom ingen potatis den vägen. Han verkar ha lite ont i magen ibland men är ganska glad och larvig som han brukar vara mesta delen av tiden.
Är dock ganska skeptisk mot alla dessa åsikter som djursjukhusen som jag ringde hade om Billys tilltag. Om dom säger så totalt olika saker så undrar man ju om någon av dom vet vad som säger, och i så fall VILKET sjukhus är det som säger rätt???????

Jag har i alla fall inhandlat nya potatisar och tänkte göra ett nytt försök att få lite hemlagad soppa i magen. Vi får se om jag lyckas.

Beslutsångest

Ja, nu verkar det som att jag kanske kommer bli klar med komvux i höst. Tänkte ta högskoleprovet så att jag kan söka in på universitetet med hjälp av de strålande poäng jag självklart ska plocka hem på det provet.
Har hela tiden tänkt mej att jag ska läsa till psykolog men nu har det börjat växa lite tvivel i min hjärna.
Är det verkligen vad jag vill?
Kommer jag att stå ut med att lyssna på andra människors problem dagarna i ända?
Blir det inte för tungt för mej personligen?
Kommer jag må dåligt av det?

Egentligen är det ju hundar jag brinner för och skulle helst av allt vilja jobba med det men att försörja sej som hundtränare verkar vara ett svårt och fattigt jobb med mycket arbete och liten inkomst. Vad jag har förstått så är det ytterst få som kan försörja sej enbart på det.
Står lite i valet och kvalet här. Antar att jag skulle kunna ta en annan utbildning på universitetet, en som inte är lika lång och krävande som psykologilinjen och samtidigt utbilda mej till hundtränare....
Måste nog fundera lite....eller så är felet att jag funderar för mycket.

Det andra beslutet jag måste fatta är om jag ska ha en till hund eller inte. Jag känner mej oerhört elak när vi möter stora snygga hanhundar som Sonia skulle kissa på sej av lycka om hon fick leka med dom. Men min policy är att hon inte ska hälsa på hundar hon inte känner. Antingen vill hon leka med dom och det får hon inte, eller så hatar och föraktar hon dom och då tycker hon att dom borde skämmas som inte lägger sej ner och dör.
Jag ser i alla fall hur bra hon mår av att ha Billy här hemma. Då får hon i alla fall busa lite med en annan vovve och ha nån som tycker att kissfläckarna på marken och kaninernas bajspluttar är lika intressanta som hon gör. Det är nått extra med att ha flera hundar. Det blir en helt annat flockkänsla.

Jag ligger nu vaken på nätterna och väger för och nackdelar med det hela.
Kommer det att vara mer positivt än negativt?
Kommer Sonias höfter och rygg förvärras snabbare av att ha en till hund?
Är det inte snällare mot henne att hon får ett roligt liv med mycket livskvalitet än att hon får ett medelmåttigt liv?
Kommer Sonia att bli deppig när Billy har flyttat och hon inte länger har kontakt med några andra hundar?
Frågorna är så många och det värsta med det hela är att jag inte kan får några säkra svar heller.
Är det kanske själviskt att vilja ha en till hund, eller är det själviskt att inte skaffa någon?

Andra saker att vara orolig eller ha ångest över

• Att det vägrar bli riktigt vackert väder igen så att jag kan sola bort de ränder som jag olyckligtvis har fått av ett dumt skuret linne innan solen försvann.
• Att den här jävla mattekursen inte verkar ta slut så att jag kan få semester och flytta ut på landet med vovvarna.
• Att Billy har fått för sej att det gräs som ligger kvar när man har klippt det är en delikatess som inte får gå till spillo. Han äter och äter och går sen hem och spyr upp det i soffan. Sedan slickar han i sej det igen. Det verkar som att det smakar lika bra även då när det är halvsmält och blandat med magsyra.
• Att jag är ologiskt livrädd för att tömma min överfulla dammsugarpåse eftersom jag i förrgår sög upp en äcklig spindel med den och är rädd för att den fortfarande lever och ska krypa fram.
• Att efter över 1 års självvald celibat har jag börjat ruttna på det, men det verkar inte finnas några bra kandidater. Är nog lite kräsen egentligen men det känns som att efter ett år är jag nästan oskuld igen.....
• För ett tag sen var jag så stressad och deppig att jag tappade håret på en fläck mitt på skallen. Nu börjar det växa ut igen men är bara en liten tofs med kort spretigt hår som vägrar ligga ner. Resultatet av detta är att när mitt hår är uppsatt måste jag kleta i ett ton gelé eller vax för att det inte ska stå upp som en ful grästova. Undrar när det kommer att ge med sej????

Allt detta löser sej väl med tiden. Jag är bara inne i en oros-svacka där jag vänder och vrider mej om nätterna och kliar sår i huvudet av frustration. Nästa gång jag skriver har jag säkert bokat Anton och bestämt mej för att påbörja min lysande karriär som trädgårdsmästare eller stensorterare.

Polynom och andragrads ekvationer

Just nu håller jag på med B kursen i Matte och fattade inte riktigt att det var en intensivkurs som man inte kan förlänga. Därför slappade jag glatt den första veckan och insåg till min stora fasa att nu har jag bara 4 veckor kvar på mej att avsluta hela boken, göra en skriftlig uppgift och sedan genomföra slutprovet.

Därför har jag inte skrivit här på ett tag eftersom mitt huvud har varit fullt av polynomer, andragradsekvationer och grafer. Jag hatar matte. Kan inte se meningen med att sitta och räkna ut en ekvation för att sedan triumferande komma på att talet inte har någon lösning!!!!!

Hundarna hatar också matematik eftersom dom anser att jag skulle kunna göra något roligare med dom än att sitta och muttra över en bok. Sonia brukar ibland försöka hjälpa mej så att vi snabbare ska komma ut på promenad genom att trycka lite på miniräknaren eller slicka på den. Billy har gett upp och ligger bara och tycker synd om sej själv.

Tur att jag bara har 2 veckor kvar på kursen. Sen blir det semester ett tag och då ska hundarna få all aktivering och uppmärksamhet dom har saknat under den här tiden.

Jag hann dock med att åka ut till arlanda för hundhjälpens räkning för att möta upp ett inkommande flyg. Det är just den här delen som jag tycker är roligast med att vara engagerad i organisationen. Man får möta alla nya ägare som nervösa och förväntansfulla står och väntar på sin nya familjemedlem. När hundarna äntligen kommer genom tullen får man träffa dom och välkomna dom ut från flygburarna. När man sedan ser hur de nya ägarna sitter på arlandas golv och matar sina vovvar med köttbullar och ser helt nykära ut, då känns det som att man har deltagit i något riktigt bra.

Just nu kan jag faktiskt inte gå in på hundhjälpens hemsida eftersom jag har kärat ner mej i Anton, en hund som jag har träffat när jag var nere i hägnet. Anton är en pitbull-blandning som hittades när han stog fastbunden vid ett staket och en man hetsade sina hundar mot honom. Man räddade honom då genom att hota med polis och tog med honom till hägnet. Fantastiskt nog har har inte uppvisat några som helst tecken på osäkerhet mot hundar eller människor trots sin hemska bakgrund. Han leker med de andra vovvarna och vill gärna bli komma fram och pussas och bli klappad när någon har tid.

Jag är så jäkla kär i honom så att jag skulle kunna smälla av. Men just nu är det inte läge för mej att ta en hund till. Jag har ju Billy i jour och Sonia går på sjukgymnastik och smärtstillande, men åhhh vad jag skulle vilja........

Är han inte helt underbar???!!!!!! Så himla fin kille och han skulle antagligen passa jättebra med Sonia också. Det är så jävla surt när man hittar något som är helt perfekt men tidpunkten och omständigheterna inte passar ihop. Jag kommer i alla fall vara hans kontaktperson när han kommer hit, och om det inte går bra för honom i hans familj så får han komma till oss på en gång och stanna här. Men det är klart att jag hoppas för hans skull att han blir bokad snart och får ett jättebra hem även om jag säkert kommer att gråta en skvätt när det är helt uteslutet att han kan bli min.

Uppiffad och sommar-fin

Efter mitt sista inlägg bestämde jag mej ju för att det var dax för en uppiffning av mej själv. Sagt och gjort så åkte vax-remsorna fram och jag både fixade till benen, plockade ögonbrynen, gick och klippte mej och köpte lite nya kläder.
Jag vet att jag bara skulle köpa lite billiga plagg från H&M men jag kunde faktiskt inte avstå från att köpa nya gympadojor från addidas. Skitfina!!!!
Alla som känner mej vet ju att jag älskar gympaskor och väskor. Det är min grej. Kände mej ganska nöjd när jag fixad och fin med nya skor på fötterna fick både visslingar och rop efter mej på hundpromenaden.
Att en del av den uppmärksamheten kom från några gubbsjuka, övermogna fyllon på kvarterskrogen väljer jag att ignorera.
Flirtade till och med lite med min granne som är ytterligt charmig och snygg, ännu mer så nu när han har blivit lite brun och fräsch. Han lutade sej ut från sitt fönster när jag satt på gräsmattan med Sonia och kom ut och bjöd mej på fika. Mycket trevlig det hela (inte minst för mitt skadade ego) men jag har bestämt mej för att hålla flirten på det här planet.
Man ska inte skita där man äter som det så fint heter och det har dom rätt i. Har tillräcklig erfarenhet av det från alla år då jag jobbade på krogen. Där var alla med varandra i olika omgångar och det kändes lite underligt att veta att man egentligen hade hoppat i säng med nästan samtliga kvinnliga och manliga kollegor om än indirekt. Fast man kan inte förvänta sej att man ska ha ett bra omdöme eller moral när man jobbar med en massa snyggingar och dessutom går ut och dricker sej dyngrak med dom efter varje arbetspass.

Jasmin var här och norpade med sej sin kamera som jag har fått låna en längre tid så nu blir det nog inga bilder på ett tag. Jäkligt synd för jag hade velat ta ett par kort idag när vovvarna badade. Sonia som älskar att bada och simma omkring bestämde sej idag för att ramma Billy så att han for i vattnet. Han såg helt förskräckt ut den lilla parveln. Där stog han helt lugnt och sniffade lite försynt på vattenytan när grisen tacklar honom bakifrån. Han åkte i med ett plask och sneglade misstänksamt på Sonia hela vägen hem. Det gör han i och för sej rätt i, för hon är inte att lita på den lilla bitchen.

Dåligt rykte och för tidigt åldrande

Jag har nu äntligen förstått varför jag har varit singel i snart tre år och det beror på....att jag ser så förjävlig ut nu för tiden.
Jag insåg detta när jag stötte på en granne utanför när jag var på väg till tunnelbanan. Jag hade för en gångs skulle inte på mej mina hundkläder utan helt normala plagg.
-Oj, sa min granne när han såg mej. Jag kände inte igen dej först. Du har ju så fina kläder på dej.
-Tack så mycket. mumlade jag till svar. Jag ska in till stan.
Efter detta deprimerande meningsutbyte såg jag sanningen i vad han hade sagt och fick erkänna för mej själv att jag ger hundägare ett dåligt rykte.
Det är klart att ingen kommer vilja ragga på mej när jag travar runt i mjukisbyxor med gräsfläckar på, fickorna fulla med torkad blodpudding och bajspåsar. Oftast när jag går ut slänger jag på mej ett par skitiga byxor, en ful tröja som det inte gör nått som det blir leriga tassavtryck på och ett par trasiga gympadojor.
Ofta kommer jag på mej själv ungefär vid middagstid att jag inte ens har borstat mitt hår den dagen.
Herregud!!!! När inträdde detta förfall i mitt liv?????

Jag brukade piffa upp mej, plocka ögonbrynen och smörja in mej med doftande krämer innan jag trippade iväg på höga klackar. Jag brukade shoppa ny kläder och smycken och lägga märke till det nya modet.
Nu har jag istället förvandlats till en baglady med bajspåsar i varje ficka (och inte ens dom där fina i roliga färger) och lägger alla mina pengar på leversnittar, nya selen/hundhalsband och märgben. Jag inhandlar också diverse snuskiga saker så som vom, lever, klövar och grisblod med samma iver som jag tidigare shoppade nya skor.

Som om inte detta var deprimerande nog så håller jag på att bli gammal, eller mogen kanske man säger med finare ord. Jag går och pysslar kärleksfullt med mina krukväxter och säger nej till vilda utekvällar med motivationen att jag måste upp tidigt för att lägga spår till Sonia och sen köra lite lydnad med Billy. När klockan blir 11 på kvällen förfasar jag mej över hur sent det är och går ut med hundarna på sista kissrundan så att jag kan få gå och lägga mej.
Oroväckande nog har jag också börjat störa mej på när grannarna i våningen under har fest och spelar hög musik. I stället för att bli på partyhumör eller försöka bjuda in mej själv på festen suckar jag och hoppas att dom snart kommer att sänka musiken så att jag kan somna.

När blev det så här????????????
Jag tror att det förändrades när jag fick Sonia. Nu ligger min passion i att spåra med henne och det bereder mej oerhört nöje att krypa omkring på marken för att motivera Billy till att lära sej det också. Jag sätter mer än gärna på mej regnrock och gummistövlar för att ta en promenad i skogen när det är lerigt och det duggregnar ute.
När jag tittar tillbaka på vad jag har skrivit i min blogg så står det nästan uteslutande om Sonia...eller om Billy. Det verkar säkert för en läsare som inte känner mej att jag är i total avsaknad av ett normalt socialt liv. Jag framstår med största säkerhet som en sån där "crazy catlady" fast med hundar istället.

Nu får det bli ändring här!!!
Fram med vaxet och pincetten. Får gräva fram H&M:s katalog (det enda jag har råd med för tillfället) och beställa åtmindstonde ett par nya plagg som ska användas när jag hipp och snygg går ut med mina vovvar.
Frågan är bara hur länge denna inställning till livet kommer att hålla. Jag har nämligen funnit mej bekvämt till rätta i min lilla värld av skitiga hundkläder, hundhår och levergodisar.
Jag går här och smårpratar med mina hundar och pillar med krukväxterna och känner mej ganska lättad över att jag inte måste piffa till mej med make up och stylt-höga skor för att sedan gå ut på krogen och mingla med fulla människor. Jag brukar vanligtvis blir så förbannad på någon efter en timme eller två att jag smäller till dom och går hem, eller så resignerar jag och super mej så full att vi hamnar på samma intelligensbefriade nivå allihop.

Men jag ska i alla fall försöka en sista gång att förhindra den oundvikliga utvecklingen mot total vuxen mognad i en sjö av hundgrejer och leka att jag fortfarande är en ung bartender/servitris som gillar sex, droger och rock n' roll.

Fortfarande ingen som har nappat

Ja Billy är kvar och jag har inte hört nån som har varit seriöst intresserad av honom. Lille plutten, när ska han få hitta hem ordentligt?

Billy-Bus är en otroligt vänlig och mjuk kille som bara vill vara till lags och göra folk nöjda och glada. Han kan nästan vända ut och in på sej själv i sina försök att göra mej lycklig om jag verkar missnöjd med honom. Han gillar att sitta i knät och allra helst när man sitter ner på huk. Då är hans favorit position att sitta med rumpan i knät och tassarna på marken. Enormt rolig att jobba med eftersom han inte behöver så mycket motivation, det räcker med att bli jätteglad och säga att han är såååå duktig så lyser han upp. Bäst är han nog på agility och lydnad. Spår fattar han fortfarande inte poängen med men jag tror att det kanske har att göra med hans dåliga självförtroende.

Han kan åka både tunnelbana, buss och bil även om han kan pipa lite när vi åker lokaltrafik. Han är ganska valpig och kräver en hel del uppmärksamhet, men när han fattar att det inte går hem så lägger han sej ner och tar det lugnt. Det är inte heller några större problem med att klippa klor eller rengöra öronen.

Det han fortfarande har problem med är hundmöten eftersom han blir mycket nervös och orolig. Han kan gå upp i stress ganska snabbt då men det är lätt att bryta honom om han inte har kommit igång med full styrka. Vi tränar detta varje dag och det går bara bättre och bättre. Nu förtiden passerar han de flesta hundar på nära avstånd utan att bry sej. Han reagerar fortfarande mer på stora hundar och hundar som är svarta. (den lilla rasisten)

Nu kanske ni undrar varför jag inte behåller honom. För det första så är det jobbigt för Sonia nu när hon har ont. Hon vill så gärna leka med honom och fattar inte att hon blir näst intill handikappad efteråt den dumma lilla grisen.

Sen är inte Billy min typ av hund. Jag har ju skrivit här om hur lättmotiverad han är och att han högsta önskan är att vara till lags. Detta är inte alls min stil. Jag förälskar mej gärna i dessa envisa skithundar som tittar oförstående på mej när jag ber om nått.

-Varför skulle jag göra som du vill? Vad tjänar jag på det? Nä jag går hellre hit bort och luktar lite på kissfläcken här. Men du kan ju stanna kvar och göra som du vill.

Även om jag just vid tidpunkten sliter mitt hår och vrålar rakt ut i frustration medan min hund tittar nedlåtande på mej som om hon skämdes för matte så anser jag detta beteende vara oerhört charmigt av nån konstig anledning.

Jag gillar att Sonia har så mycket terrier i sej och att hon lider av hybris. Jag älskar att hon tittar på hundar som skäller på henne med förakt i blicken och jag dyrkar henne för att hon på fullaste allvar tror att hon är bäst och starkast i världen och skulle utan problem kunna döda en grandis med en liten puff.

Jag gillar att hon ibland vid inkallning kan sätta sej ner och se grinig ut.

-Kom själv om det ska vara så jävla nödvändigt, tänker hon säkert.

Dessa tjuriga, envisa, osamarbetsvilliga, svårmotiverade, glada, spralliga, kärleksfulla, gosiga och hyrbislidande hundarna är min typ av hund. Jag blir bara ledsen och vemodig när jag ser Billy titta på mej och jag ser att han vill veta vad jag vill göra så att han också kan vilja göra precis samma sak. Jag vill att han ska ha en egen vilja och inte rätta sej efter mej.

Därför efterlyser jag någon som kanske skulle vilja ha en hund som vill aktiveras, som vill följa med, vars högsta önskan är att du aldrig ska bli sur eller arg på honom. En hund som alltid vill gå dit du vill gå och som vill göra exakt det du vill göra. Gå in på http://www.hundhjalpen.se/index2.html så kan ni ser kort och läsa lite mer om honom.

Stolt

Ja precis som rubriken säger så är jag så jävla stolt över min vovve. Vi åkte till hundpoolen i sundbyberg igår och simmade för första gången.
Sonia blev lite rädd alldeles i början när hon fattade att hon var i en massa vatten och inte kunde komma upp ur poolen, men snart tog hon kopplet i munnen och simmade som en retriver. Sen hämtade hon en långsmal pipleksak och simmade runt med den också.
Önskar att jag hade kunnat ta kort för hon såg väldigt rolig ut men jag var fullt upptagen med kopplet och att springa runt poolen och hojta uppmuntrande.
Min älskade gris, det finns ingen hund som är mer underbar eller duktig än hon.

Hon var jättetrött efter 4 minuter i poolen men vi ska gå dit 2 gånger i veckan nu så att hon får upp muskelmassan och så kan vi säkert köra lite längre pass med lite pauser emellan. Förhoppningsvis så kommer hon att bli bättre och bättre så att vi kan träna lite på promenader och så hon kan gå längre sträckor. Tyvärr så kan hon aldrig leka med andra hundar mer men vi får väl hitta på andra grejer istället. Lade ett spår åt henne idag och det gick galant även om det regnade och spåret gick över olika underlag.

Billy fattar fortfarande inte alls det där med spår. Jag visade honom en godis idag och sedan kastade jag ut den en halvmeter framför honom när han såg på. Det tog honom en evighet att leta reda på den och han gav upp flera gånger innan han hittade den. Det blir nog ingen spårhund av honom eftersom han saknar envisheten, men vi kör lydnad istället eftersom Sonia inte får göra det. Jag hade inte ens tänkt på att hela kroppen är sned på hunden när man kör fritt följ eller linförighet. Sök är väl också att glömma eftersom det hunden går upp i så höga hastigheter då.

Gick och fikade med H för ett tag sen. Vi hade inte setts på skitlänge men vi faller alltid in i samma jargong när vi väl ses så det känns som den gamla goda tiden. Vi har väl känt varandra i...hmm...14 år nu tror jag. Det var i alla fall ett givande samtal och vi diskuterade bland annat hans promiskuösa polare som han inte vill släppa i närheten av mej (snåla jävel) och varför vi aldrig har tumlat om i halmen. Han sa att sexuellt frispråkiga tjejer alltid har fått honom att bli lite rädd. Försöker han antyda att jag är vulgär i mitt språk eller?????!!!!

Tänkte försöka sätt mej med mitt skolarbete igen *SUCK* och sen träna lite med vovvarna. Det får bli inomhus eftersom regnet pissar ner utanför fönstret. Håller på med lite target stick träning med Sonia och med Billy så tänkte jag försöka få upp hans föremålsintresse. Han fattar verkligen inte poängen med leksaker och tittar bara dumt på mej om jag viftar med en blå pip-hummer eller kastar iväg en boll. Sen viftar han lite tveksamt på svansen som för att säga "ja jag fattar inte vad du sysslar med för dumheter men jag är glad för din skull om du är lycklig". Eftersom han fortfarande behöver gå ner lite i vikt så vore det bra att kunna belöna med leksaker istället för bara med godis hela tiden. Rapporterar om det funkar och om det inte gör det så glöm att jag nånsin skrev nått inägg i ämnet.