Finaste tanten...

...är min Sonia.

Det finns ingen hund som någonsin kommer att vara så speciell som min vackra blå gris. Jag vet inte hur jag skulle klara mej eller vem jag skulle vara utan henne!

Sammanfattning Conrad 7 månader

Den lilla svarta har susat in i slyngelåldern/tonåren/trotsålder. Det innebär i praktiken att hans lilla hjärna verkar ha fallit ur någonstans på vägen. Jag hoppas att vi hittar den igen snart....Det är inte lika viktigt att komma på en gång på inkallning, koppelgåendet går vissa dagar inte alls och all passivitet som vi har tränat på är som bortblåst. Han anstränger sig för att lyfta tufft på benet när han kissar men har inte lärt sig att sikta helt rätt än så ibland blir det fel.

Vi har fått gå tillbaka i vår träning jättemycket och göra det lättare för den lilla korven, speciellt då vi tränar utomhus. Det är ju så mycket annat som lockar och han har just kommit på att allt luktar helt fantastiskt spännande. Och vissa gångar så kliar det så mycket i benen att han bara måste springa som en tok fram och tillbaka i ett par minuter.

Hans osäkerhet när det gäller andra hundar är fortfarande kvar men vi jobbar hårt på det varje dag. Hans kompis Millie (staffe) är en perfekt lekkompis som förstår när han tycker det blir läskigt och som då ger honom utrymme och visar att hon inte vill nått illa. När han leker med Sonia tycker han inte att det är läskigt alls. Snarare kan han istället bli ganska pestig och jobbig istället.

Han är fortfarande väldigt valpig i kroppen och är inte inne i någon "snygg-period" just för tillfället. Hans ben är långa och lite vingliga, huvudet litet som en ärta och nosen är lååååång. Han har en massa päls och ibland tycker jag att den känns mer som pälsen på en labbe än på en staffe ;)

Det ska bli väldigt spännande att se hur han kommer att utveckla sig när han väl börjar bredda sig lite och växa upp.

Det vi jobbar mest på just nu är

• Ingångar till fotposition. Det går bra men han är lite dålig på frivilliga ingångar. Det står inte så högt upp på hans prioriteringslista så den positionen ska jag bygga mer värde i.
• Gripa leksaker ENBART på kommandot "Ta den!" Det funkar hur fint som helst hemma men så fort jag har med mej en leksak och vi åker ner i hissen kastar han sej efter den med huggande käftar. Lite mer träning behövs med andra ord.
• Förståelse för fotpositionen. Jag vill att han ska börja få en förståelse för i exakt vilken position som är rätt när det gäller det fria följet. Han går gärna lite för långt fram och baken svänger hit och dit som en salsadansares.
• Komma in med leksaker och lämna dom i handen. Påbörjade den träningen idag och det gav redan resultat så det är bara att fortsätta på samma spår. Jag kastar iväg en leksak och när han springer iväg efter den tar jag fram en annan leksak och börjar ha väldigt roligt med den. När han kommer tillbaka med leksaken för att se vad jag gör kastar jag iväg min leksak. Vi har kommit så långt att han springer fram med sin leksak i munnen och droppar den framför mina fötter. Än så länge vill han inte lämna den i handen.
  

Jag tycker att han är jättejobbig bitvis men det tillhör ju tonåren. Men han är fortfarande oerhört kelig och snäll. Han är fortfarande en glad lite skit som tycker att det mesta är jättekul. Han har fortfarande en massa arbetslust och en massa energi och han gillar att träna tillsammans med mej. Och han är fortfarande världens finaste kille även om jag vissa dagar skulle vilja sälja honom för en billig penning på Blocket. =)

Tanden är ute...

...och den lilla gnällspiken är hemma igen.

Det gick faktiskt bra att lämna honom där och han travade glatt iväg med en sköterska. Jag slank iväg så att han inte såg det och blev tillsagd att komma tillbaka och hämta hem honom vid 14.00.

Vid ungefär 11.40 ringde dom igen och undrade om jag kunde komma tidigare eftersom den lilla mannen var vaken och mycket högljudd. Jag åkte iväg och redan ute i receptionen hörde jag honom gny, gråta och yla. Han var inte glad och ljudnivån höjdes ytterligare när han hörde mej prata med en sköterska. Då vrålade han på högsta volym.

-Jag är här inne! Det är här dom håller mej fången. Kom och hämta mej omedelbart!!!!!!

Han var lite groggy men mycket lycklig och lättad över att få åka hem igen, där han la sej och sov i buren. Det var tur att vi tog bort tanden för tydligen var rötterna inte alls på väg att försvinna och tanden satt hårt. Dom fick sy några stygn men det ser fint ut i munnen och inte svullet alls.

Jag tror att det mest traumatiska med hela händelsen för Conrads del var att han inte fick någon mat. Det är först nu som han fick lite uppblött torrfoder. Han har vandrat in och ut ur köket hela dagen och suttit utanför köksdörren med långa lidande blickar på mej. Var det möjligtvis så att jag inte förstod att han höll på att dö av svält? Sista timmarna innan han fick mat klev han upp på min mage ett par gånger och skrek mej rakt i ansiktet. Ett upprört, irriterat och uppfodrande skrik.

Jag var tvungen att skratta lite åt honom medan Sonia suckade och skämdes å hans vägnar som inte kan bete sej ordentligt. Det är förskräckliga varelser han bor tillsammans med.

Mer veterinärräkningar

Igår var jag med Sonia för att ge henne den vanliga cartrophen-sprutan och då tog jag också tag i diskussionen om Conrads sista valptand som vägrar att flyga ur boet. Jag har vickat och dragit i den och lekt en massa dragkamp med leksaker och handdukar i flera veckor för att få den att lossna. Efter allt detta sitter den fortfarande säkert som urberget.

Eftersom han nu närmar sig 7 månader så tyckte min vet. att jag skulle ta bort den. Chansen att den skulle ploppa ut självmant var ganska liten nu sa hon, och den kunde förstöra hans bett.
Sagt och gjort bokde jag alltså på en tid till honom imorgon kl. 08.00. Det känns ganska surt måste jag säga. Inte bara för att det kommer gå på 3000 kr, utan för att jag hade önskat att den lille blev lika enkel som Sonia när det gäller veterinären. Hon gillar att gå dit eftersom alla tar på henne, ger henne godis och beundrar henne i största allmänhet. Det är livet tycker tanten och vill mer än gärna gå dit.
Hade då föresatt mej att Conrad skulle ha samma inställning men det tror jag inte kommer att hända nu. Han kommer att skrika av förskräckelse och ilska när jag ska lämna honom och det kommer inte heller vara populärt att sitta i buren och vänta varken före eller efter ingreppet. Det kanske skulle gå ann om han fick sitta i en sköterskas knä hela tiden och samtidigt bli matad med oxfilé. Min enda förhoppning är att han ska glömma händelsen snabbt. Tänkte att nu när han är jobbig tonåring så borde det inte rymmas speciellt mycket i hans lilla, lilla, lilla ärthuvud.
Sonia är väl den enda som kommer bli glad över det hela eftersom hon då får iväg honom ett litet tag och får vara i fred från hans trakasserier.

"Kamhundar" mot bröstcancer

Lördagen den 31:a oktober anordnar min vän Johanna ett walk-a-ton med hundar och ägare som ska promenera till förmån för bröstcancer.
Ett härligt initiativ så jag hoppas att det kommer så många som möjligt. Klistrar in ytterligare information här nedan.


Lördagen den 31 oktober träffas vi, ägare av bull & terrierhundar, för en trevlig höstpromenad och för att samla ihop pengar till bröstcancerforskning.Starten till vår walk-a-ton finns på Ersta Gårdsväg och är mellan kl. 12.00 och 13.00. Sen går man de 2,5 km runt Årstafältet i egen takt. Vid målet kommer det säljas fika.Anmälningsavgiften är 100 kr/hund och betalas på plats. Pengarna som kommer in via anmälningsavgifterna går till Bröstcancerfonden.På Årstafältet råder koppeltvång och man plockar självklart upp efter sin hund.Skicka gärna ett mail till kamphundarmotcancer@gmail.com och skriv hur många två- och fyrbenta det är som kommer.

Välkommen!

Tadaa!!!!

I helgen var sista tillfället på instruktörsutbildningen på HundensHus. På lördagen skrev vi det skriftliga provet och redovisade de sista arbetena.
På söndagen var det praktiskt prov, resultat av helgens båda prov, utvärdering och utdelning av diplom. Jag klarade både det teoretiska och det praktiska provet!
Är supernöjd och glad över att vara färdig även om det kommer kännas lite trist och tråkigt att inte åka dit mer. Det var roligt att träffa alla människor och dessutom utmärkt miljö/social/passivitets träning för Conrad.
Han följde med sista dagen och bjöd de andra deltagarna på pussar, högljudda och förtjusta grisljud samt många obehagliga fisar.

Jag och en annan kursare funderar på om vi ska gå en spårkurs tillsammans snart. Tänkte att om det går bra så kanske det blir läge att ställa upp med Conrad i apellen i framtiden. Har ju spårat förr, både med Sonia och Nike, men det har varit på aktiverings/hobby nivå. Tänkte att om man ska tävla så är det nog bäst att lära in det ordentligt från början. Just nu kan jag för mitt liv inte räkna ut hur jag ska få lill-grisen att markera spårpinnarna utan att flisa sönder som och svälja dom. Men det får vi räkna ut längre fram.

PS.
Hörde att fina Milo (Conrads bror) blev tvåa i sin klass med HP när dom åkte till strängnäs i helgen. Stort grattis till Milo och hans duktiga matte och husse!!!
DS.

Så stolt och glad....

...över den lilla svarta. Träningen bara flyter på och det känns som att vardagen funkar också med några undantag som måste tränas lite mer på.

Det är så roligt att träna med honom just nu att jag måste behärska mej så att det inte blir för mycket. Han är ju faktiskt inte gammal alls och jag vill inte att han ska tappa sugen eller bli överaktiverad.

Idag tränade vi signalkontroll på sitt, ligg och backa. Det gick som ett rinnande vatten och han har till och med bra stadga i sitt och ligg även när jag drilla honom lite snabbare. När det gällde att backa så blev han lite konfys några gånger men det löste vi genom att bara träna backa ett pass och sen ta en lekpaus.

Jag började också ta tag i hans "hoppstå" vilket är något som jag tror Maria Hagström har kommit på. Hunden tar ett litet hopp med frambenen och ska landa med båda framtassarna hårt och tungt parallellt på marken och stå kvar där.

Det togs fram för att man inte fick till ett bra ställande under gång. Hundarna tog gärna ett par extra steg framåt innan dom stannade ordentligt vilket självklart drog ner poängen på tävling.

Jag har länge tänkt att jag skulle shejpa in det här med Conrad men av någon anledning så har jag hela tiden tänkt att "det går inte", "det är ju så svårt så det klarar vi aldrig". Nu när jag väl tog tag i det så visade det sej att det var inte speciellt svårt alls. Jag fick vara lite snabb fram med belöningen när han landade med tassarna och sen la jag på frisignalen på en gång så att han skulle förstå att det handlade om ett stadge-moment. Det vi ska jobba på nu är att få hoppen lite mindre och få större säkerhet i hur tassarna landar.

Jag vet att jag skrev att vi skulle fokusera mer på tricks och konster nu istället för lydnaden, men jag kna inte hålla mej ifrån. Det kliar i fingrarna och det är ju så himla roligt men min duktiga hund.

Sonia fick följa med matte på en lång och skön promenad där hon var lös hela tiden och vi gick och skrotade omkring. Vi avslutade promenaden i Fridhemsplan så att hon fick lite se lite stadsmiljö också och sen tog vi t-banan hem.

Jag fortsatte också att shejpa henne till bia-bädden och nu kan hon masa sej dit utan att jag behöver klicka och belöna för var enda tass. Stort framsteg när det gäller tanten!

Conrad fick också komma in till stan och välja ut reflexhalsband i djuraffären. Imorgon tänkte jag att vi ska ut i skogen istället. Det är så skönt och mycket roligare att gå ut nu när han kan följa med på en promenad om dagen som är mellan 30-40 minuter. Jag tror att han kommer att få en till växt-spurt snart så jag vill inte motionera honom för mycket. Ser fram emot när han kan följa med hur långt som helst. Då ska vi packa matsäck och gå ut i skogen på långtur.