Sista inlägget

Dom vackra blommorna jag fick hemskickade av bästa Conrads fantastiska uppfödare Maria och bredvid står Conrads urna.

Livet går vidare även om vi nu är färre som trampar vägen fram tillsammans. Om jag inte var så förvissad om att vi kommer att få vara tillsammans igen när vi alla når slutmålet skulle vägen inte vara värd att gå längre.

Jag tror fullt och fast på att min pälsgris är lycklig nu och att han springer i 180, äter massa godis och mat och pinnar och allt annat man kan komma över och att han håller sig sysselsatt tills det är dags för honom att komma och möta mig och hälsa mig välkommen.

Förrutom sorgen, saknaden och tomheten är det också annat som gör mig vansinnigt arg och ledsen. Jag fick journalen från Strömsholm hemskickad och där stod det att han utöver diskbråcket hade facettledsartros som nådde hela vägen ner i kotkanalen med påverkan på nerverna samt spondyos. Varför var det ingen som sa det till mig? Tyckte dom inte att det var relevant information?

Jag tycker att det känns skrämmande när man upptäcker att man inte kan lita på veterinärkåren och att inse att man helt och hållet är i deras makt. Att undanhålla information från mig känns väldigt oseriöst och jag kan inte förstå skälet till detta heller. Jag är väldigt tacksam över "min" veterinär Alexandra Eiger på Stockholms Djurklinik som jag litar på helt och hållet.

Sonia tanten har tacklat av lite grann och nån vecka efter att Conrad somnade så tog jag med henne till veterinären för att rönta hennes rygg. Där upptäckte vi att hon hade bildat 4 nya spondylos och att även hennes gamla såg ut att vara aktivt igen. Det är nu alltså äkta pensionärsliv och smärtstillande som gäller för gammel-tanten i fortsättningen.

Det känns inte rätt att skriva här längre. Kapitlet Sonia och Conrad är slut och därmed skulle det inte heller kännas bra att skriva vidare i deras blogg. Avslutar det hela med Sonia liggandes i soffan där hon drar stock och viftar med svansen i sömnen och Conrads urna som står i fönstret där han alltid brukade sitta och titta ut. Det fönstret som är fullt av kladdiga märken efter hans nos som han pressade mot glaset och som jag inte kan förmå mig till att tvätta bort ännu.

Mina små sjuklingar, mina grisar, mina älskade hundar! Jag är så glad och tacksam att jag fick äran att ha dom här hos mig båda två.

Diagnosen

Conrads slutgiltiga diagonos efter att alla på Strömsholm hade fått titta ordentligt på magnetröntgen blev att han hade ett diskbråck ganska långt bak i ryggen som veterinärerna inte ville operera och att alla lederna mellan kotorna var svullna och såg irriterade ut.

De sa att han skulle troligtvis få gå på smärtstillande för resten av livet och att även med restriktioner och rehab så var det inte säkert att det skulle bli bättre och att det även kunde bli mycket värre.

Jag älskar den lilla svarta för mycket för att vilja döma honom till ett sådant liv när han endast var 15 månader gammal och det var därför han fick somna in.

Det är tomt och underligt tyst här hemma och saknaden är otroligt stor. Jag längtar efter honom så mycket att det ibland gränsar mellan sorg och frustration över att han inte är här....och att han aldrig kommer tillbaka.

Samtidigt så vet jag att det var rätt beslut. Först nu när det är över inser jag exakt hur stressad han var och hur jobbigt hans liv måste ha varit på många sätt. Att han ändå var så glad och vänlig visar vilken underbar kille jag hade äran att ha hos mig i över ett år. Jag tror inte att jag nånsin kommer att få en till hund som är så full av ren och ohämmad kärlek till mig som min Conrad var.

Den lilla päls-pojken gick genom livet med en svans som oftast stod rakt upp med svanstippen böjd över ryggen. Ständigt stöddig, och genomgående stolt, glad och fylld av hybris. Jag och Jojjo kallade det för hans skorpionsvans. När han fick sista sprutan och livet lämnade honom så reste han på svansen och lämnade därmed det här livet med svansen i topp, på väg mot det stora äventyret.

Min finaste pojke, vad jag saknar dej!

Sov gott min älskade Conrad!

Min allra finaste Conrad fick somna in idag. Jag hoppas att du äntligen är utan smärta och får springa så fort du kan över ängarna.

Jag saknar dej min lillpojke, min älskade pälsgris! Du var så efterlängtad och så otroligt älskad och det är svårt att förstå att det är över nu. Att allt vi borde ha gjort tillsammans aldrig kommer att hända.

Vi ses igen du och jag min lilla gris och då kommer vi alltid att få vara tillsammans. Tills dess är du alltid älskad och aldrig glömd!

Vila Mjukt min finaste pojke!

Magnetröntgen

Imorgon åker vi till Strömsholm för att göra magnet rtg. på Conrad. Det sista hamlstrået är gripet och jag hoppas på goda resultat.....eller i alla fall något resultat överhuvudtaget.
Sonia-tanten får följa med och undersöka de fina omgivningarna medan den lilla svarta blir sövd och röntgad.
Jag har blivit förvarnad om att det kommer gå på mellan 11-13 tusen så håll tummarna för att vi åker hem därifrån glada, hoppfulla och fattiga istället för förkrossade och fattiga.

Conrad uppdatering

Nu har vi alltså röntgat ryggen på den lilla och det syntes inget konstigt alls. Nu har han ätit smärtstillande i 4 veckor för att kunna utesluta inflammation någonstans. Det har inte blivit någon skillnad alls under den här tiden. Snarare tycker jag att det känns värre. Hans tassar skrapar i asfalten efter bara 30 minuters promenad och han är stissig, stressig och otrevlig som alltid mot Sonia och alla andra hundar som vi kan tänkas möta.
Nu väntar alltså magnetröntgen eller skiktröntgen som sista möjlighet att ta reda på vad som är fel.
Vi sk få remiss av vår veterinär på tisdag så får vi se när vi kan få tid.
Under tiden går jag omkring på helspänn och väntar och oroar mej. Hela livet är liksom satt på stand by tills jag får veta vad som händer och om det finns nått hopp.
Ibland tittar jag på Conrad och då ser han på mig och ser ut som en gammal gubbe i ansiktet med en blick som är väldigt ledsen. Det gör ont i hjärtat på mig. Jag önskar jag kunde hjälpa honom.
Det är inte mycket som är roligt just nu men vi kämpar på tills vi kommer genom tunneln och ut på andra sidan.

På gott och ont...

...så tog jag med mej tanten ner till Fredhällsklipporna för årets första bad. Ja...för henne så klart, inte för matte som är en badkruka av stora mått.

Hon simmade och simmade och simmade och massakrerade pinnarna jag slängde ut i vattnet. Herregud så lycklig hon var!

Tyvärr innebär detta att från och med nu finns det ingen annan stans som man kan gå enligt Sonia. Herrens vägar äro outrgundliga, för de leda alla till badklipporna. Det är Sonias evangelium och heliga bok i en enda mening.

Sonia kan också....

..pussas. Det är minsann inte bara den lilla svarta som kan hångla loss så att saliven flyger. Fast dom har väldigt olika stil.

Med tanten brukar jag ofta lägga mej på rygg på golvet. Då blir hon alltid så lycklig och kommer framsvansandes, bökar in huvudet vid min hals och trycker sedan med all sin kraft. Så står hon ett bra tag med svansen som en propeller vilket ofta resulterar i andningssvårigheter för mattes del. Ljud kommer från hennes strupe som mest liknar en korsning mellan ett får och en gris. Mööööäää.....mullar hon lyckligt. Sedan börjar pussandet! Precis som innan så trycker hon tungan allt vad hon kan mot min mun för att komma in ordentligt. Det är roligast om man lyckas komma förbi tänderna och kan stoppa tunga långt ner i halsen. Tyvärr händer detta mycket sällan då matte inte uppskattar den sortens hångel. Det gäller i så fall att ta henne med överaskning, för då kan det eventuellt fungera.

När hon märker att hon tyvärr inte verkar få tillgång till mattes halsmandlar på grund av att munnen envisas med att vara stängd lägger hon istället sina bulliga, fuktiga, hängiga läppar över mattes mun och näsa, drar en belåten djup suck och tycker att livet är härligt. Det, mina kära vänner, är äkta och djup kärlek!